Först tolv år senare med en radioteateruppsättning av Oväder och med Erland Josephsson i huvudrollen togs Strindberg till nåder igen.
Men livet igenom - alltsedan yngre tonår då han fick 60 kronor av en rik faster och köpte flera av Strindbergs verk för pengarna - hade författargiganten stort inflytande på Bergmans konstnärliga skapande. Ibland en relation med avbrott och avståndstagande men i grunden hållbart som ett äktenskap av äldre modell.
Det finns likheter mellan herrarna både avseende person och konstnärsskap. Inflytandet av en luthersk arbetsmoral är uppenbart.
Arbetsdagarna var hårt reglerade, präglade av rutiner. Tidiga morgonpromenader följdes av koncentrerat och effektivt arbete. Deras syn på sanningskrav var hård, känsligheten inför orättvisor, verkliga eller inbillade var ibland gränslös.
Ilska och hat fanns där men fick delvis olika uttryckssätt: Strindberg var i det direkta mötet oftast timid och vänlig, utbrotten kom i "nästa roman" medan Bergmans raseriutbrott mot omgivningen kunde vara mycket skrämmande och kränkande; hans sågning av Torsten Flink på Dramaten inför ett gästspel i New York innehöll alla tänkbara schatteringar från faderligt milt förebrående till brutal avrättning.
Lappar med klagomål kan vara talande, som vi vet från t. ex. gemensamma tvättstugor. Båda männen gnällde ofta hos sina hushållerskor om mat och städning. Här kom bådas pedanteri och kinkighet i dagen.
I Bergmans filmer och teaterproduktioner hittar man påverkan från Strindberg. I Smultronstället är tids- och rumsfaktorn upplöst: Professor Borg förflyttar sig obehindrat mellan tid och rum. Vilsen och förvirrad vandrar han i solblekta och bländande landskap utanför den verkliga världen; mardrömssekvenser är särskilt suggestiva.
Allt kan ske, allt är möjligt, precis som i Ett Drömspel. Samma gemensamma nämnare hittas hos Persona, där karaktärerna går ut och in i varandra, och Drömspelet.
Protester mot överhet och auktoriteter, inte minst fadersuppror, blir tydliga i filmen Hets, vars manus den unge Bergman skrev.
Alf Sjöberg regisserade men Bergman fick ansvara för slutscenen, där den unge och orättvist behandlade gymnasisten på Söder hytter med näven mot alla Caligula och staden Stockholm, precis som Arvid Falk gjorde i Röda rummet.
I Fanny och Alexander spåras påverkan från Tjänstekvinnans son. Biskops Vergérus omilda behandling av Alexander kan jämföras med Johans gräl med fadern om muttrarna.
Ett inslag av magister- elevförhållande ingår även i Smultronstället. Även i teateruppsättningar, t.ex. i den snart tidsaktuella Påsk lät sig Bergman influeras av Strindberg.
När Bergman bodde på Karlavägen i Stockholm, i närheten av det hus där Strindberg en gång hade sin bostad, påstod han att han ibland kunde höra Schumanns Aufschwung spelas på piano. Det var det stycke Strindberg tyckte sig höra under sin infernokris i Paris i Hotel Orfila. Ett bra exempel på vilket slags roll Strindberg spelade i Bergmans liv.
Kvar står även minnet av scenen i Fanny och Alexander, där Alexander ligger i sin farmors knä. Hon läser högt ur Ett Drömspel som hon ska sätta upp.
Året i handlingen är 1907, relationen med Harriet Bosse med äktenskap, därefter verkliga och telepatiska möten är snart helt avslutad och Strindberg går inom kort sin sista tid i Blå Tornet till mötes.
I fråga om äktenskap och kvinnor kan många paralleller dras mellan våra två stora. Men det är en annan historia.