En höstdag år 1505 samlades i gråbrödraklostret i Uppsala några av tidens stormän, riksföreståndaren Svante Nilsson Sture, överlagmannen i Uppland Knut Eskilsson Banér och ärkebiskopen Jacob Ulfsson. Där beslutades nämligen 24 september att torpet Gullavan, om vilket byarna Unbyn och Sävast i Luleå socken tvistade, skulle tillhöra den senare byn.
Med dessa rader sammanfattas efter drygt femhundra år vad som hände i stort och smått. Kanske kan vi också säga att det är en ögonblickbild av hur rikets stormän och det lilla skeendet på lokal nivå ställs mot varandra. Som genom en slump har egentligen pergamentbrevet blivit bevarat i Riksarkivet. Genom en liknande slump har också två andra saker levt vidare.
För det första kan vi stanna upp inför själva sakfrågan. Nedre delen av Lule älvdal var redan då uppodlad och de medeltida byarna låg som ett pärlband längs älven från Hindersön till Edefors. För varje ny generation behövde giftasvuxna unga män mera mark för odling och boskapsskötsel, så att de helt enkelt skulle kunna flytta bort från föräldrarna, bilda egen familj och på det sättet kolonisera området.
Byarna Unbyn och Sävast låg nära varandra eftersom egentligen bara älven skilde dom åt. Tvisten blev därför: vem skulle få tillgodoräkna sig torpet Gullavan, det som idag återfinns i form av en tjärn med samma namn. Namnet visar att det bör ha varit en man vid namn Gulle som gick in i den tvisten och uppenbarligen också vann den.
För det andra behandlades den här tvisten med vederbörlig byråkratiskt finess. Det behövdes syn på platsen för att pröva argumenten. Opartiska synemän utsågs därför från grannsocknarna Piteå och Kalix, tolv stycken från vardera älvdalen. På det sättet får vi namnen på de byar i Pitedalen som anlitades, och därmed också bevisligen var just byar i den bygd som intresserar oss. Namnen Lillpite, Trundavan, Pitholm, Öjebyn, Håkansö, Kopparnäs, Svensbyn, Böle, Sandön, Bergsviken och slutligen Hortlax passerar revy. De två dussinen synemän bör rimligen ha lämnat ett yttrande, för att använda ett modernt uttryck, till den kommande förhandlingen.
Vi är så tillbaka till klostret i Uppsala. Strax nedanför domkyrkan och dess domberg huserar akademikvarnen eller nuvarande Upplandsmuseet vid Fyrisåns lilla vattenfall. På andra sidan densamma låg tidigare stadsbiblioteket. Det är nu flyttat men inne på gården finns lämningarna efter klostret, som förvisso inte var någon anläggning att förakta på sin tid.
Klostret hade sin början redan 1247, fick sin kyrka ungefär år 1300 och växte ut till en stor anläggning med tvåskeppig kyrka, två klosterflyglar, korsgång, en öppen klostergård samt med en länga söder därom med matsalar, kapitelsal och kök. Det var en miljö god nog för riksföreståndarens och ärkebiskopens möte.
Och möte blev det – och då på en till synes orimligt hög nivå. Ärkebiskopen var där. Det var lika med Jacob Ulfsson som innehaft sitt ämbete sedan 1471. Det är också samme Ulfsson som påstås vara Uppsala universitets grundare. Dessutom finns hans vapensköld målad i koret i Gammelstads kyrka till minne av den kyrkans invigning 1492.
Men vad gjorde en sådan prelat i klostret? En förklaring skulle vara att Övre Norrland, eller dess kustland som då vanligen kallades för Västerbotten, ingick i hans andliga fögderi. Till yttermera visso hade han från 1482 dessutom Västerbotten som sin världsliga domän, d v s han ägde rätt att där ta upp skatt även för kronans räkning.
Där var också Svante Nilsson (Sture). Sverige var vid den här tiden i union med Danmark men det var ett äktenskap som knakade i fogarna. Svante Nilsson var således riksföreståndare från 1504 till 1511, efter att ha efterträtt den mera kände Sten Sture den äldre. År 1505 pågick sedvanliga tvister med Danmark. Kung Hans kallade till möte i Kalmar, svenskarna uteblev och kronan tilldömdes Hans. De nordtyska hansastäderna blockerade handeln med Sverige och landet var därmed avspärrat. Kunde detta vara ett mera reellt skäl för att träffas i Uppsala?
Så långt får vi nöja oss med rikspolitiska spekulationer. Frågan om torpet Gullavan fick i alla fall sin vederbörliga juridiska behandling och kom därmed att ingå i Sävast, en by som 1543 hade 11 hemman. Det var samtidigt en by som omnämns första gången redan 1486. Storleken 1543 tyder på att byn redan då var kanske hundra år gammal och att därför historien med Gullavan var ett av många steg när bonden alltmera tog jorden i anspråk.
Bland synemännen har vi en namngiven man, Peder Hindricsson, från Hortlax. Det finns inget bevis för att han personligen var närvarande i Uppsala – men trots allt kan vi låta honom finnas med på ett hörn.
Frågan gäller, hur kunde man på den tiden ha kontakt mellan vårt kustland och Stockholm eller Uppsala? Knappast genom postgång för ett någorlunda ordnat postväsende fick vi först under början av 1600-talet. Svaret är därför att långt tidigare och med segelskutor färdades man den långa sträckan. Visst tog det i ogynnsamma fall några veckor att nå huvudstaden men möjligt var det.
Anledningen får sägas ha varit kommersiell. I Stockholm bodde ”bottnakarlar” som gav sig iväg för att handla med kustlandet. Dessutom nämns att kustsocknarnas birkarlar hade dåtida regelbunden trafik på Stockholm. I stadens tänkeböcker, eller egentligen protokoll från rådhusrätten, kan man läsa om pitebor som figurerade exempelvis i arvsfrågor. Slutsatsen blir därför: varför skulle inte Peder Hindricsson kunna göra sig gällande även i Stockholm och Uppsala.
Vi kan också blicka bakåt – men ett i sammanhanget obetydligt antal år. Sommaren 1962 fick jag (kanske man får säga ”son av Hortlax”) genomföra en utgrävning som i Uppsala blottade klosterkyrkans centrala partier, delar av korsgång och klostergård och avslöjade den friliggande sakristian. Då visste jag ingenting om stormännens besök och kopplingen till Hortlax. Istället var det mest dagligt slit med rasmassor, bräckliga murar och begravningar till synes utan slut. Men – en gång har munkarnas hymner ljudit genom dag och natt i århundraden, en annan gång utfärdades här ett dokument som blev ”Hortlax anno 1505” eller att den byn för första gången nämns i våra källor. Och allt detta hörde ihop med torpet Gullavan i byn Sävast.