Stilsäkert om Brodsky
BOKSpråket är GudBengt JangfeldtW&W
Foto: Leif R Jansson/SCANPIX
Sedan har de sällskap till USA där Brodsky efter ett par år slår sig ner i New York. Ibland tar ryktet planet tillbaka till hemlandet, särskilt sedan han 1987 fått nobelpriset, men själv återvänder han aldrig till Ryssland.
Det var knappast av politiska skäl. Brodsky gjorde aldrig i efterhand någon stor affär av det förtryck som drabbade honom i Sovjet. Han var besatt av poesin, skriver Jangfeldt, inte av politiken.
Han skriver förtätat och stilsäkert, bitvis briljant. Jangfeldt tävlar väl knappast med Brodsky men tycker utan tvekan som denne att det är en "moralisk plikt" att skriva väl. Kommer därtill att han ständigt dyker ner i Brodskys texter och kommer upp med händerna fulla av underbara citat.
Brodsky hade redan tidigt bestämt sig för att bli poet. Men han gick inte de vägar partiet anvisade och blev 1964 dömd för lösdriveri och förvisad till Sibirien. Där läste han poeten, essäisten och dramatikern W H Auden som bekräftade många av Brodsky egna tankar om poesin. Det är också ett par ord av honom som fått ge namn åt Jangfeldts bok, Språket är Gud.
Jag skriver bara om en sak, summerar Brodsky längre fram: "om tiden och det som tiden gör med människan". Tiden är större än rummet men är som allt annat språkets undersåte. Framtiden har med döden att göra. Och nuet är "en gränsvakt med handen om geväret / som hindrar framtiden från att förenas / med det förflutna". Utifrån sin uppfattning om tiden bygger han sedan upp en hel poetik.
Efter utvisningen hamnade han hos läromästaren Auden i Österrike (som också får mest utrymme i det omfattande personregistret). Auden hjälpte honom på olika sätt in i det amerikanska samhället. Trots språkproblemen börjar han genast undervisa. Det var som "på en järnvägsstation men intressantare. Och mer ordning", berättar han.
Jangfeldt klipper ihop intervjusvar, bitar ur dikter, essäer, brev och minnen från samtal till en i stort sett kronologisk genomgång, ordnad i essäliknande kapitel. Han är noga med fakta och källor men har i grunden en välvillig inställning till poeten vilket han inte heller sticker under stol med.
Den andra halvan, Brottstycken, innehåller rätt osorterade minnen, anekdoter, vittnesmål, nedslag i texter och översättningar, möten, pläderingar och händelser, sådant som inträffade 1986-95 när de två stod varandra nära. Dessa fyrtio stycken verkar först hopsamlade som när man skrapar smulor från ett bord efter att de större rätterna har burits ut. Men snart ser man att det är i dessa småtexter om nästan vad som helst som bilden av människan Brodsky blir riktigt levande och konturskarp.
Han hade redan tidigt, skriver Jangfeldt, "en naturlig individualism, stark självkänsla och tävlingsinstinkt". Han var framfusig och självsäker, tyckte andra. Jangfeldt ger många exempel på att han var generös mot sina vänner. Dem valde han instinktivt men okända och motståndare behandlade han ofta buffligt och elakt. I intervjuer kunde han kasta ur sig vad som helst, till exempel att poeter är bättre människor än prosaister.
På ryska skrev han cirka 900 dikter, på engelska ett trettiotal. Men med essäerna är det tvärtom; av de sextiotal längre prosastycken som återutgivits är bara sjutton skrivna på ryska.
Brodsky var förtjust i det engelska språket men kärleken var inte till fullo besvarad. Han hade ett stort ordförråd men inget fullgott uttal, gjorde grammatikaliska missar och var svårtydd när han föreläste eller reciterade.
Brodsky älskade Sverige. Landet liknade, sa han, "barndomen in i minsta detalj". Det var som Ryssland kunde blivit om det undgått sovjetmakten. Somrarna 1989-94 tillbringade han i Sverige. "Å, sommarens moln / över Östersjön! / Något bättre än er / har jag aldrig sett", utbrister han i en dikt.
Så jobbar vi med nyheter