Stillsam dramatik är vad som präglar norske Roy Jacobsens 13:e bok på svenska, De osynliga. Det är en roman med verklighetsbakgrund och utspelas 1913-28 på ön Barröy längs Helgelandskusten i den nordnorska arkipelagen.
Det är kargt, strävsamt, och så är också människorna vi möter; Hans, 35år, hans hustru, farfadern Martin, lillasyster Barbro. Och lillflickan Ingrid, som med tiden blir ett sorts överhuvud på ön, och vars utveckling är något av romanens röda tråd.
Men naturen på ön, och kanske än mer det omkringliggande havet som både ger och tar liv, är också huvudpersoner i De osynliga.
Jacobsens prosa är karg och vacker och väl synkad med berättelsen om det speciella liv som levs och formar dessa öbor.
Den stillsamma dramatiken är dock inte alltid så stillsam, eftersom dåligt fiske eller ett sjukt djur kan avgöra om fattigdomen övergår till hunger, med allt vad det kan följa med sig. Och de kusligt kalla och omtumlande vinterstormarna innebär alltid svåra prövningar. Och trots dess relativt regelbundna ankomst vet familjen på Barröy aldrig vad allt “mellan himmel och jord den för med sig till ön”. Eller tar, för den delen. Krossar eller förstör med dess sylvassa vind-käftar.
Livet är hårt, men konkret. Något daltande finns det inte tid för. Barbro, hennes son Lars (fader “okänd”), och Ingrid, får gå livets hårda skola, men lär sig också livsavgörande praktiskt arbete och att öbor måste klara sig själva om mat ska finnas på bordet.
Hans, som i långa perioder arbetar med fiske Lofoten, är lite av familjens ideolog med idéer att de ska vara sig själv nog och ha så lite kontakt med fastlandet som möjligt, bara i affärer.
Trots att åren verkar gå i sin stilla lunk, måste även den lite rigide och misstänksamme Hans inse att tiderna förändras. Men smärtan över tingens nya ordning sätter ett mörkt bo i den medelålders Hans.
Det finns ett agerande utåt, mot omvärlden, och ett annat inom familjen. Gemensamt är dock knappheten i ord, det hålls inne och pratas helst runt dagligt måste göra-saker. Och lite sorgligt är det att få insikt att hos både Hans och Maria fanns drömmar om “ett annat liv”. Jacobsen håller skickligt inne med något man ändå så smått med tiden förstår.
Ingrids liv med uppbrott och nyfikenhet visavi omvärlden, fast ändå med starka rötter till ön, blir en kontrast till drömmar som aldrig prövades. Fast att hon, Ingrid, en dag, efter världsdepression och konkurser, skulle komma hem med två barn hon inte var mor till, blir nästan lite för mycket.
Roy Jacobsen har en dokumentär känsla i berättandet. Om dagar och år som går, och som kommer. Och om några av dess människor, en given tid och dito plats. De levde i osynlighet från världens larm av olika slag, men som sedd i sitt sammanhang kanske ändå levde mer än de flesta, på gott och ont.
De osynliga är ingen bladvändare, men varför ska vi ha så bråttom. En dos eftertanke kan ju inte skada.