Året 1997 händer någonting som kommer att få stor betydelse i grabbgängets framtid. Det är sensommar och det är fest på Fåfängan. En av killarna har fått ihop det med Anneli, men det oskyldiga tonårshånglet urartar. I en skogsglänta vaknar Anneli ur medvetslöshet. Trosorna är borta. När en efter en i gänget, cirka tjugo år senare, börjar trilla av pinnen, sprider sig panik hos de kvarvarande. De anar att det finns ett samband med händelsen den där kvällen för länge sedan, och snart går det inte längre att förtränga skulden och skammen.
Författarinnan Katarina Wennstam är en rutinerad journalist, och även om jag inte läst hennes tidigare skönlitterära verk så har jag förstått att de i stort sett behandlar samma ämne. Mäns våld mot kvinnor och samhällets utsatta i övrigt. Tanken är naturligtvis god, men något som alltid irriterat mig är när författaren själv blir alltför synlig i en berättelse. En bra historia bör innehålla mångfacetterade karaktärer med egen agenda, och inte stereotyper vars främsta uppdrag är att leverera skribentens åsikter.
Just det här drar ner betyget för Gänget. Jag orkar exempelvis inte med fler patetiska nättroll, i det här fallet terroriserar de en kvinnlig advokat med utländsk härkomst, och detta i nyhetssajten Sanna Nyheters kommentarsfält. En sajt som förövrigt finansieras av en våldtäktsman och på olika sätt är så kriminell att den sannerligen inte ska uttala sig i frågor om brottsstatistik.
Aktualiteter som dessa kan jag ta del av via annan media, exempelvis i krönikespalter, där jag tycker att de hör hemma.
Skönlitteratur läser jag för att bygga en egen föreställningsvärld, inte för att bli pådyvlad någon annans. Förvånande är också att texten inte verkar vara helt genomgången innan den gått till tryckeriet. På flera ställen snubblar jag till, går tillbaka, funderar över syftningsfel, eller varför det mitt i en mening satts punkt istället för kommatecken.
Att recensionen skulle bli så här grinig var inte alls min mening. Gänget har också bra sidor och det är inte helt utan förväntan jag öppnar boken om kvällen.
Trots all tragik är berättelsen ändå lättsmält, och innan jag lägger den till handlingarna vill jag självklart veta hur allt hänger samman.