Stereotypa punkarkaraktärer

BOKPunkpappornaLiz WennbergBild: Andrea FemerstrandVombat Förlag

Kultur och Nöje2010-11-03 06:00
Tre bästa kompisar, Martin, Siv och Vera, står på skolgården och pratar. Det är sista skoldagen innan sommarlovet börjar och imorgon ska Cornelia komma till skolavslutningen. Cornelia har bott i London hela sitt liv men har flyttat till Sverige nu och kommer att gå i deras skola till hösten. Alla tre tycker att det ska bli jättespännande.
Men vem är Cornelia egentligen? Och hon har två pappor som är punkare!
Liz Wennbergs debut som barnboksförfattare har goda intentioner att jämna alla fördomar man kan ha mot dem som lever annorlunda än den trygga kärnfamiljen med marken, men beskrivningarna av det som kan tyckas vara annorlunda i Punkpapporna är bara alltför klyschiga för att jag ska kunna ta dem på allvar.
Redan temat med att vara punkare, och därmed per definition annorlunda än normen, haltar en aning. Idag är ju det varken något kontroversiellt eller särskilt uppseendeväckande. Därför kan jag inte låta bli att höja på ögonbrynen i förvåning över Wennbergs beskrivning av föräldrarnas agerande på skolavslutningsdagen. De är fullt upptagna med att viska till varandra och titta på punkarparet som nyss klivit in genom dörren och kan därför inte lyssna på lärarinnan. En förälder håller för ögonen på sin dotter.
Det känns helt enkelt inte trovärdigt.

Aningens stereotypa beskrivningar av karaktärerna finns det tyvärr ganska gott om i Punkpapporna. Klasskompisen Anna-Klara är den finklädda flickan som skryter jämt och som bor i den fina villan men som (kanske?) inte har några riktiga vänner. Martins storebror Erik är den högljudde nybakade studenten som svär och spelar hög musik. Cornelia är cool med häftiga kläder som ingen annan har. Kompisarna Vera och Siv, däremot, är oförklarligt lika i karaktären. Det sammantaget gör att persongalleriet i Punkpapporna gärna hade fått vara mer nyanserat för att man som läsare ska fatta tycke för dem.
Men det finns också ljusglimtar i Wennbergs debut.
Inte minst den fint beskrivna vänskapen mellan de tre kompisarna Siv, Vera och Martin och den lite malande oron som, åtminstone de båda flickorna, känner när Cornelia ska ta sin plats i klassen. Och bokens slut är, utan att avslöja för mycket, oväntat på ett positivt sätt.
Dessutom berikas Punkpapporna av Andrea Femerstrands illustrationer som är fantastiskt bra, personliga och uttrycksfulla.
Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!