Utanför entrén till mässhallen City Center där det ska hållas jobbmässa har hundratals arbetslösa köat hela natten för att förbättra sina chanser i kampen om de arbetstillfällen som stadens borgmästare utlovat.
Det är kallt och blött, kön blir längre och längre. Genom morgondimman ses ljuset från en bil som närmar sig. Utav de ovanligt starka strålkastarna flankerade av gula dimljus konstateras det att det är en Mercedes Benz. Och vad gör en sådan bil på en jobbmässa?
Dessa tankar blir de sista för några av de arbetssökande. Bilen stannar nämligen inte, utan accelererar och plöjer rakt genom hopen av människor. Detta är upptakten till vad som av förlaget kallas Stephen Kings första renodlade thriller.
Fortsättningsvis får vi följa den nypensionerade kriminalinspektören Hodges som nu återfinns parkerad i sin vilfåtölj av märket La-Z-Boy. Deprimerad och i brist på andra aktiviteter slukar han vad han kallar eftermiddagstevens fullfärgsdynga samtidigt som han fingrar på sitt gamla tjänstevapen och överväger att sätta punkt för eländet.
Räddningen blir ett brev som plötsligt dimper ner på hallgolvet. Brevet kommer från en av de få som Hodges inte lyckades sätta dit, den så kallade Mercedesmördaren. Baktanken med skrivelsen är att driva inspektören över kanten, få honom att använda pistolen. Detta visar sig vara en total felberäkning eftersom det istället ger honom livsgnistan tillbaka. Snart är jakten i full gång.
Precis som i otaliga deckare har vi alltså att göra med en åldrande, överviktig och deprimerad kriminalinspektör, men att Stephen King ska använda sig av greppet känns lite oväntat. Insikten om att man eventuellt ska bli blåst på de normala ingredienserna i en King-berättelse känns inte alls rolig, och frågan är varför han till förmån för småsegt detektivarbete väljer att undertrycka sina vanliga unika påfund.
Dessa är mina funderingar under första delen av boken, men sedan börjar det så smått lossna. Och slutligen, i och med kapitel tjugosju och i samband med ett förgiftningsfall, ger sig den rätte King tillkänna.
Detta leder till en njutbar blandning av fniss och förfäran, och man känner sig återigen som hemma. Resten handlar om sträckläsning. John Ajvide Lindqvist har ofta benämnts som Sveriges Stephen King, och alldeles nyligen berättade King i en intervju i New York Times att han minsann läser ”the wonderful John Ajvide Lindqvist”. Möjligen är det därför Mr Mercedes godaste bitar påminner om den sistnämndes skräckroman Lilla Stjärna.