Steinfeld går hårt åt världsresenären Munthe
BOKEn stor manThomas SteinfeldAtlantis förlag
Nu porträtterar kulturchefen i Sûddeutsche Zeitung, Thomas Steinfeld, Axel Munthe i en ny bok med den lätt ironiskt klingande titeln En stor man. Steinfeld har bra på fötterna och kan också korrigera biografin på många punkter. Så gör Munthe till exempel i sin bok ett stort nummer av att han rök ihop med Charcot, sin tids störste hypnotisör och specialist på "hysterikor", och blev utslängd från dennes sjukhus. Men Steinfeld kan visa att Munthe aldrig tjänstgjorde där.
Samtidigt bör det väl sägas att hans bok ändå inte når upp till Bengt Jangfeldts biografi, En osalig ande, från 2003. Den står i en klass för sig, stramt vederhäftig, stringent i språk och stil, fyllig och grundlärd.
Vad som stör mig i den nya boken är att Steinfeldt behandlar Munthe så hårt. Han var utan tvekan bisarr och monomant självupptagen men Steinfeldt hackar så ofta på den berömde doktorn att jag till slut nästan börjar känna sympati för honom.
Han var en orolig själ och reste ständigt, rörde sig i Europa och i Nordafrika och besökte New York och Lappland, alperna, Rivieran och Öland. Han seglade i Östersjön och på Medelhavet. Han var, skriver Steinfeld, angelägen att synas i sällskap med toppdiplomater, kungligheter, aristokrater och kändisar.
Han deltog som frivillig i första världskriget på engelsk sida och gav då ut en hatskrift, riktad mot det tyska folket. Där idealiserade han engelsmännen och själva kriget bortom alla gränser och det på en eländig prosa. Men tjugo år senare skrev han till Göring och erbjöd honom att köpa San Michele för en halv miljon kronor.
En stor man innehåller drygt 30 kapitel, vart och ett försett med en kursiverad inledning som orienterar om samtida förhållanden. Det kan handla om bergsklättring, turistguider, ruinromantik, Tutankhamuns grav, skyttegravskriget, sjukhusprotokoll, det impressionistiska måleriet, slumbostäder eller Nils Holgerssons resa. Rätt mycket beskriver förstås Capri på Munthes tid och författarens tanke är säkert att läsaren ska kunna ha boken med sig vid besök på ön.
Varje kapitel är kort, på en sex-sju sidor, och boken är så till vida rätt bred - även om alla dessa aspekter och kapitel relateras till Munthe. Steinfeld går kronologiskt fram och slutar med att summera Munthes personlighet. Han har förmodligen alldeles rätt när han beskriver honom som "en improvisatör när det gäller levnadsvillkor och mening, en agent för atmosfär, stämningar och löften".
Han var också en sorts social trollkarl, ett konversationsgeni, som snabbt kunde hypnotisera hela sällskap. Därpå kunde han uttråkad snurra runt på klacken och avtåga. Steinfeldt menar att det egentligen var likadant med de kvinnor han förförde; han ville bara förhäxa dem och var egentligen ointresserad av den praktiska sidan av dessa erövringar. Men enligt Bruce Chatwin var Munthe erotoman och kallades för Bocken av capriborna. Var och varannan unge på ön bar hans drag, sa de personer Chatwin frågade i den engelska kolonin.
Så jobbar vi med nyheter