Normaliteten är ständigt under lupp, inte minst genom hbtq-rörelsen som får så stor uppmärksamhet i media att frågor som social rättvisa närmast syns bortglömda. Vad är väl en lågavlönad trebarnsmamma i förhållande till en kränkt queerdrottning?
Fokus ligger på normavvikelsen, så pass starkt att målet knappast kan vara att utöka normalitetsbegreppet. Snarare tycks avvikaren vilja befästa unik identitetsposition. För om queeregenskaperna infogas i normaliteten är ju ingen queer längre.
Samtidigt finns ett tvetydigt krav på acceptans, något som ofta utkrävs av institutionerna. Under rubriken Gift med staten (Kulturen 11/3) berättar författaren Josefin Olevik om hur hon åkte till Danmark för att insemineras. Nu säger hon apropå den nya svenska ivf-lagstiftningen: ”Jag trodde inte att det skulle betyda så mycket, men det känns som om vi har blivit godkända.”
Kopplat till hbtq-rörelsen är väl det mest kända exemplet här i Norrbotten Jan-Olov Ågren från Luleå som även ville registrera ett traditionellt flicknamn. Fallet gick ända till regeringsrätten, och numera står det alltså även Madeleine i passet.
Ändå äger vi, apropå Kierkegaards citat, i någon mening rätten och friheten att uttrycka vår kärlek och särart på vad sätt vi önskar. I länder som USA tycks grundhållningen vara att staten helst ska hålla sig undan. Institutionerna bör hålla tassarna borta när livsstilarna prövas.
Tvärt emot kraven i Sverige, kan tyckas. Här vill jag betona: hbtq-rörelsen är bara ett, måhända tydligt, exempel på en underström som pågår i hela samhället. I stället för att hävda sitt oberoende söks ombud. Och specialbehandling. Underförstått: Det kommer att krävas många typer av offentliga toaletter för att tillfredsställa alla särbehandlingskrav.
”Ordet kränkt är i dag nyckeln till upprättelse, inte från den som har förorättat oss, utan genom samhällets försorg”, skriver psykiatern David Eberhart i boken Ingen tar skit i de lättkränktas land.
Förklaringen till denna underström tror jag kan finnas i det sargade folkhemmet. Den goda staten måste återupprättas – och gör så genom försvar av den enskildes rätt. Ett individualistiskt dockhem, för att travestera Ibsen. Men mamma staten är väl knappast någon ideal förälder. Som sagt, Kierkegaards citat summerar det hela väl.