Att en annan författare fortsätter där Stieg Larsson slutade, och därmed tar över hela hans fiktiva värld har inte uppskattats av alla. Många har haft åsikter i frågan och det har pratats om gravplundring, om att skända upphovsmannens minne. Att utan förutfattade meningar sätta sig och läsa är därför omöjligt. Det går väl inte byta författare bara sådär? Ingenting kommer vara sig likt. Föraningen säger att det troligtvis blir att såga rätt så rejält, att David Lagercrantz påhejad av ekonomiska intressen tagit på sig ett självmordsuppdrag.
Författaren börjar med att introducera Frans Balder, professor i datavetenskap och ett av de världsledande namnen inom A.I-forskning. Därefter får vi återse Mikael Blomkvist, för tillfället tämligen oinspirerad vad gäller journalistiskt arbete, och inte heller har han sett röken av Lisbeth Salander på mycket länge. Lisbeth är dock fullt upptagen med att, mest för skojs skull, hacka sig in hos amerikanska underrättelsetjänsten NSA. Salander och Blomkvists vägar kommer återigen att korsas, men deras relation är i detta sammanhang inte den mest intressanta. Istället är det den autistiske pojken August Balders samarbete med Lisbeth Salander som fascinerar. August som aldrig sagt ett ord i hela sitt liv visar sig vara savant och besitta extraordinära färdigheter inom matematik och teckning. De två förstår varandra, och när pojkens liv är i fara förvandlas Lisbeth till en tigrinna. In i handlingen kommer också Lisbeths tvillingsyster Camilla, ondskan personifierad och en given antagonist i förmodade uppföljare. Att millenniumserien slutar med denna bok är så att säga mycket svårt att tro.
Glatt överraskad är en underdrift. Imponerad är nog rätt ord. Jag sträckläser David Lagercrantz verk, boken som enligt många inte borde få finnas. I motsats till vad jag från början trodde så är allt sig likt, och karaktärerna har inte bara överlevt författarbytet, det känns som om de är starkare än någonsin.