Starka ögonvittnesskildringar av kriget i Gaza
Mads Gilbert och Erik Fossen: Ögonen i Gaza (Ordfront, översättning av Cajsa Mitchell).Terese Christiansson: Talals hus (Forum).Goldstonerapporten om Gaza - sammanfattning, slutsatser och rekommendationer (Leopard förlag/Diakonia, översättning av Lydia Gall)
Den 27 december 2008 gick Israel till angrepp mot Gaza. Mer än femtio attackplan och helikoptrar deltog i anfallet. Mellan 200 och 300 palestinier dödades och mer än tusen skadades under krigets första dag. Situation i Gaza var redan innan kriget besvärlig och hade så varit i många år. Israelerna har byggt murar och stängsel runt Gaza och kontrollerar både himmel, hav och land omkring den 42 km långa och mellan 6 km och 12 km breda kustremsan.
Att angreppet skulle komma var ingen överraskning. Israelerna hade länge laddat för krig. Tillförsel av mat och sjukvårdsutrustning hade stoppats. Utländska journalister fick inte resa in i Gaza när kriget hade inletts. Att hundratals palestinska journalister fanns på plats brydde israelerna sig inte om.
De visste att Europa och Nordamerika bara lyssnade på europeiska och amerikanska journalister. Vad israelerna inte hade räknat med var att de två norska läkare som anlände till Gaza några dagar efter krigsutbrottet under dagliga intervjuer på all världens tevekanaler skulle avslöja det sätt på vilket Israel förde krig.
Ögonen i Gaza är titeln på Mads Gilberts och Erik Fosses skildring från tjugoen december- och januaridagar som skakade världen. Förarlösa flygplan med kameror och bomber befann sig ständigt i luften. Gilbert och Fosse hade svårt att vänja sig vid ljuden från planen. Såg dem gjorde de sällan. De arbetade hårt för at minska de mänskliga skadorna efter israelernas härjningar. "Ögonen i Gaza" ger en initierad skildring av arbetet på sjukhuset. För att rädda liv och reparera skador skulle först luftvägar säkras, sedan blödningar stoppas och skador lokaliseras för att värdera om operation kunde genomföras och om det var bråttom.
Fosse och Gilbert skriver utförligt om det intensiva arbetet med att rädda liv. Till ljudet från israeliska stridsvagnar, artilleri, attackplan och drönareplan anlände den ena vågen efter den andra av livrädda, skadade och döende människor till sjukhuset. Skrik från döende gravida kvinnor blandades med skrik från barn som förlorat armar och ben. Förtvivlade rop från mammor som stod med döende barn i famnen blandades med tystnaden från barn som var så svårt skadade att deras liv snart var förbi. Mitt i detta kaos skulle läkarna undersöka, sortera och prioritera vilka patienter som måste ha omedelbar vård, vilka som kunde vänta och vilka som måste vänta.
Och i detta kaos satt läkarna och skrev och de har gjort det bra. Det finns en närvaro i texten som bär. De skriver rakt och enkelt med ett engagemang som gör texten mer levande än gängse journalistiska rapporter från kriget.
Fosse och Gilbert reste hem innan kriget var slut. Terese Christiansson reste dit strax efter. Huset som Terese Christiansson flyttade in i strax efter krigets slut ligger söder om Gaza stad. Människorna försökte finna fotfäste efter att 29 personer i huset dött under ett israeliskt angrepp. Kan man som reporter flytta in mitt i sorgen hos människor, vars män, hustrur och barn har dött under ett våldsamt krig och etablera ett kritiskt förhållningssätt? Jag vet inte, men inga spår av reflexioner om det hade varit möjligt att skriva både kritiskt och solidariskt syns i Talals hus. Inga spår alls av ett medvetet förhållningssätt syns. Terese Christiansson har intervjuat, skrivit och publicerat.
Det är lätt att vara sympatiskt inställd till en reporter som så fort det senaste kriget i Gaza tagit slut reste dit och beslutade sig för att skildra hur kvinnorna hade upplevt kriget, men det fungerar inte. Talals hus är inte bra. Terese Christiansson skriver om närhet och samhörighet, men jag upplever det inte.
Jag saknar gestaltning, inlevelse, detaljer, temposkiftningar och perspektivförskjutningar, men mest av allt saknar jag nerv och närvaro. Terese Christiansson har kört fast i sina anteckningar. Hon har lyssnat så mycket att hon glömt att se sig omkring. Talals hus är en verbal sankmark, en grå sörja av sörjande ord.
Ögonen i Gaza är en ögonvittnesskildring. Talals hus är ett reportage. "Goldstonerapporten om Gaza" är resultatet av en kommission som tillsattes av FN. I den sammanfattning av rapporten som Leopard förlag utger riktas förödande kritik mot Israels sätt att föra krig. Dokumentationen av hur israeliska soldater har dödat barn och familjer och hur de har bombat sjukhus, skolor, polisstationer, moskéer, elverk, vattenverk, kvarnar, kycklingfabriker och privata hus är överväldigande. Israels president Shimon Peres valde att inte kommenterat rapporten.Istället valde han att smutskasta Richard Goldstone genom att kalla honom "en liten man som saknar sinne för rättvisa, som är ute för att skada Israel."
Det var dock svårt att komma med de sedvanliga beskyllningarna om antisemitism mot de som kritiserar Israel eftersom Richard Goldstone är jude och sitter i styrelsen för Hebrew University.
Så jobbar vi med nyheter