I media blev Lillemor först känd som hiv-mamman; kvinnan som levde i flera år med sin man och skaffade barn med honom, utan att berätta att hon var hiv-smittad.
Löpsedlarna i kvällspressen grottade ner sig i sensationsnyheten att en kvinna anmälts och dömts till 2,5 år i fängelse för sin underlåtenhet att informera om sin smittsamma sjukdom.
Mediedrevet var ett faktum.
Vad det var som egentligen hänt och hur det kunnat gå som det gjorde för Lillemor var det få som undersökte.
Men Ingela Lekfalk grävde djupare och fick möjlighet att filma Lillemor från tiden innan hon ska gå i fängelse fram till dess att hon blir frigiven.
Publiken får möta Lillemors berättelse om hur hon som 19-åring smittades av hiv under en resa till Frankrike 1986 och hur hon senare kom att förneka sitt sjukdomstillstånd och misstolka läkarnas budskap om att hennes virusnivåer inte var mätbara.
Det betydde ju inte att hon var fri från hiv, men hon förträngde det faktum att hon bar på smittan trots att hon tog sina mediciner. Så träffade hon sin man och fick barn, utan att berätta något.
Men av en slump avslöjades hemligheten när hon besökte en annan läkare, än den som behandlade henne för hiv, och Lillemor blev tvungen att berätta för sin man.
Det var också då som allt kollapsade. Efter en tid anmälde maken Lillemor till polisen och i rättegången dömdes hon för att hon utsatt sin man och sina barn för risken att bli smittade. Dessutom förlorade hon vårdnaden om sina barn.
Några enkla svar på frågan ”Hur kunde hon?” ges inte. För svaret är helt enkelt komplext och mångfacetterat. Det bottnar i den situation som Lillemor hamnade i, där hon från att ha haft ett år kvar att leva, enligt läkarna, kunnat börja leva ett någorlunda normalt liv och längta efter samvaro och barn. Förträngningen blev en central faktor för att det gick som det gick, men också rädslan för omgivningens fördomar.
Men långt i från alla frågetecken rätas ut under filmens gång. Det kanske inte heller går.
Kan man ens själv redogöra varför man handlat som man gjort i alla situationer?, tänker jag under filmens gång.
Filmen lyfter också fram ett flertal frågor som berör hiv. Inte minst frågan om den dubbla problematik som hiv-positiva lever med, där de stigmatiseras av omgivningen om de berättar samtidigt som informationsplikten kräver att de smittade ska informera familj och andra som det är relevant för.
Paradoxen mellan fördomarna och samhällets krav på den smittade blir extremt tydligt när Lillemor hamnar i fängelse och uppmanas av personalen att hålla tyst om sitt tillstånd inför de andra internerna – men att hålla tyst var ju exakt det som gjorde att hon hamnade i fängelset.
Och i förbigående avslöjas också hur rättssystemet visar sig flagrant okunnigt om hiv då man anger Lillemors förestående död som ett av skälen till att hon inte ska få behålla vårdnaden om sina barn. Detta trots att läkare i intyg varit tydliga med att Lillemor förväntas får en normal livslängd. Vilket med enkel matematik torde betyda runt trettio till fyrtio år till.
Men några ”Janne Josefsson – ögonblick” inträffar aldrig i Hur kunde hon. Här dyker det inte upp någon reporter med micken i handen och avkräver någon ett ansvar, eller pekar finger i någon riktning. Och Ingela Lekfalk bedriver heller inget försvarstal för Lillemor i filmen. Det tycks inte vara hennes uppsåt. Det är livsödet som står i centrum.
Lillemor försöker inte heller förringa sitt ansvar. Och skuldkänslorna som finns hos henne är stundtals plågsamma att se.
En stor del av filmen kretsar också just kring detta – kring skulden och sorgen. Över att det blev som det blev och att hon inte får träffa sina barn mer än tre dagar i månaden. Och den obändiga viljan att inte ge upp med tanke på barnen.
Det är en lågmält berättad film, där det är Lillemor själv bär historien, tillsammans med sin mamma och vännen Jenny.
Ingela Lekfalk håller sig medvetet borta från filmen – det är raka motsatsen till, exempelvis, Michael Moores konstanta närvaro i bilden och det känns som ett riktigt formval. Och uppfriskande i den flora av mer ”egocentriska” dokumentärfilmare som tagit plats under senare år.
Fotot är också, över lag, av god kvalitet och accentuerar det eftertänksamma i berättelsen.
Dessutom är klippningen välgjord och musikvalet fint avvägt – där Louise Hoffsten står för musiken.
Det är, sammantaget, ett skickligt berättande som griper tag och inte släpper greppet förrän långt efter filmens slut.