Egentligen borde jag inte föra talan i egen sak, men i detta fall känner jag mig tvungen. Det handlar i grunden inte om mig utan om solidaritet. Luleå kommun – med socialdemokratisk majoritet – verkar inte bifalla mitt medborgarförslag om att Luleå ska bli en fristadskommun.
När vi skriver en insändare till vår lokaltidning kan det vara värt att veta – endast 14 procent av jordens befolkning har tillgång till vad som betecknas som ett oberoende medielandskap. Världen ser inte bättre ut. Därför måste vi hjälpas åt att värna författare som blir förföljda, hotade och fängslade för att de brukar sitt fria ord.
Det finns ett fristadsprogram där städer erbjuder förföljda författare ett stipendium och en lägenhet att bo i under två år. Med författare avses i fristadssammanhang även journalister, manusförfattare etc. Fristadsrörelsen samlar närmare 45 städer i såväl Europa, USA som Latinamerika och startade med ett upprop av Salman Rushdie i början av 1990-talet.
Fristäderna ingår i nätverket International Cities of Refuge Network (ICORN). Sverige har åtta fristäder: Stockholm, Uppsala, Sigtuna, Jönköping, Växjö, Göteborg, Malmö och Skellefteå.
Nu närmar sig frågan fullmäktige i Luleå. Den har varit uppe i arbets- och personalutskottet som föreslår följande beslut: ”Kommunfullmäktige avslår medborgarförslaget om att göra Luleå till en fristad. Luleå kommun är dock positiv till att Luleå kommun prövar frågan på nytt när de rättsliga prövningarna är klara och de ekonomiska förutsättningarna föreligger.”
Bakgrunden är denna: När frågan om att Gävle skulle bli en fristadskommun överklagades beslutet av en moderat ledamot. M-politikern menade att det är i strid med kommunallagen att ge stöd åt en enskild person. Den åsikten delades inte av förvaltningsdomstolen. Däremot har domstolen kommit med invändningar mot att kommuner blir medlemmar i ICORN, fristädernas internationella nätverk. Hela systemet med fristäder bygger på att kommunerna går med i ICORN som i sin tur tar fram kandidater till kommunerna. Därefter erbjuder kommunerna både bostad och möjlighet att skriva. Att gå med i ICORN anses vara av ”utrikespolitisk karaktär” och anses därmed vara i strid med kommunallagen.
Förvaltningsdomstolens beslut har överklagats till kammarrätten i Sundsvall. Sista ordet är därmed inte sagt eftersom förvaltningsdomstolens beslut inte är prejudicerande.
I den kontexten är det stor skillnad på hur arbets- och personalutskottet formulerar sitt beslut. Att ”avslå” ärendet är helt annat än att ”avvakta”. Ord som kan göra skillnad. Det vet alla anhängare av det fria ordet. Ett ”felaktigt” valt ord har kostat många författare och publicister livet.
Och vad menas med att ”de ekonomiska förutsättningarna föreligger”. På kommunens egen hemsida berättas det stolt att Luleå är en av landets rikaste kommuner. Kommunen går med överskott, varför det är märkligt om inte kostnaden för en fristadsförfattare skulle kunna rymmas inom det.
Kära Yvonne Stålnacke och Niklas Nordström, om ni redan nu stänger dörren missar Luleå chansen att ta plats bland de europeiska kommuner och städer som visar solidaritet genom att ta emot en fristadsförfattare.
Det är skillnad mellan att stadfästa feghetens röst och att stå upp för det fria ordet.
Fotnot: Även Nils Harnesk, nybliven S-ledamot i fullmäktige, ledamot i kulturnämnden och ersättare i kommunstyrelsen, har också lagt ett medborgarförslag i denna fråga. Hur kommer han att rösta: Med hjärtat eller enligt partilinjen?