Staden som utopisk idyll
TIDSKRIFTAxess nr 4
Foto: Bertil Ericson / SCANPIX
Det är ord och inga visor om en av arkitekturhistoriens stora ikoner. Orden kommer från Theodore Dalrymples artikel Den inhumane Le Corbusier i tidskriften Axess som i sitt senaste nummer ger sig i kast med kritik av modernismen inom arkitekturen och stadsplaneringen.
Och visst finns det misstag i stadsplaneringens historia som vi får leva med än i dag. Miljonprogrammet blev aldrig så lyckat som man drömde om och ibland blev områden inget annat än en social katastrof, vilket Asle Toje belyser i artikeln Höghus bryter sönder sociala band.
Här använder han arkitekturen i Paris förorter som exempel för sin argumentation och illustrerar hur Paris genomgått en "bountyfiering", en godismetafor för att man fått en vit stadskärna med färgad utsida. Han lastar också den arkitektur och stadsplanering som skapades efter kriget som delvis ansvarig för de sociala problem som Paris dras med idag.
Andra som argumenterar för den småskaliga urbanismen, där inte allt byggs på höjden, är Peter Elmlund som pekar på alternativ för den framtida stadens möjligheter och han kritserar modernismens anspråk på att "i ensamt majestät representera samtiden".
Peter Elmlund pläderar för det som brukar beskrivas som nyurbanism - en rörelse vars idéer grundades redan på 60-talet då journalisten Jane Jacobs skrev en bok om den gamla stadens överlägsenhet och som fick fastare form 1993 då Congress for New Urbanism grundades i USA. Generaliserande kan man beskriva rörelsen som längtande efter det urbana, gärna de gamla innerstäderna, och med en god portion av romantisering av staden. Och inte minst en önskan att bygga nytt med den gamla staden som förebild.
Visst har rörelsen en poäng i sin kritik av effekterna av modernismen, inte minst dess "rationella" funktionsspridning, där shoppingcentran likt Storheden i Luleå hamnar utanför staden och därmed orsakar ödelagda centrum, onödigt miljöpåfrestande transporter inom staden och så vidare.
Samtidigt pekar många kritiker på att det inte skulle lösa de problem som Asle Toje belyser i sin artikel. Nyurbanismen har fått utstå en hel del kritik för att den är ett städat medelklassprojekt. En annan kritik som är vanlig mot idéerna är att nyurbanismen gärna klär sig i gamla kläder och är minst lika konform som den modernism som Axess kritiserar - och att den i sin önskan om att bygga den goda staden sorterar bort det "dåliga" och skapar en stad utan överraskningar.
Och även om jag inte delar Axess och redaktören Johan Lundbergs konservativa värderingar av staden och den ideologiska blicken på tidigare arkitektur så finnns en intressant diskussion att föra utifrån tidningens artiklar - den om vad staden ska vara och hur vi ska forma den i framtiden.
Men jag har svårt att fördra Theodore Dalrymples artikel om Le Corbusier.
Le Corbusier må ha varit totalitär i sin uppfattning om arkitektur och ha haft riktigt otrevliga tankar om folket han byggde för. Men att som Dalrymple beskriva Le Corbusier som ett monster i samma genre som Pol Pot eller Hitler är smaklös historieskrivning.
Så jobbar vi med nyheter