En av 1900-talets stora tragedier kastade sin skugga även över Norrbotten. Det var det sorgliga ödet för de män och kvinnor som på 1920-talet emigrerade till Sovjetryssland i hopp om att få leva i ett kommunistiskt lyckorike. Drömmen ledde i bästa fall till besvikelse, i värre fall till förföljelse, fängslande eller döden genom avrättning under 1930-talets utrensningar.
“Kirunasvenskarna” har blivit ett begrepp för den norrbottniska gruppen Sovjetemigranter. De var få jämfört med de många tusen som flyttade från vårt grannland Finland, där kommunister och andra “röda” hukade i fångläger och förnedring efter inbördeskriget 1918. För dem var steget över gränsen till Sovjetryssland lika mycket en flykt som ett framtidshopp.
Sirpa Kähkönens historiska roman “Granitmannen” handlar om några av dessa finska emigranter. Boken gavs ut på originalspråket 2014 och nominerades till Nordiska rådets litteraturpris 2016. Nu finns den i en svensk översättning av Janina Orlov.
Handlingen kretsar kring det unga paret Klara och Ilja som 1922 skidar över vårvintersnön till den stora staden Petrograd (St Petersburg). Uppfyllda av idealism deltar de där i arbetet med att bygga det nya kommunistiska samhället; Klara leder en skola för föräldralösa gatubarn och Ilja anlitas som reparatör och tekniker. Deras insatser är välkomna i det av improvisationer präglade livet i den stora staden. Ganska snart upptäcker de emellertid att revolutionen långt ifrån är någon ädel verksamhet rakt igenom; de välkomna matleveranserna till stadsbefolkningen i Petrograd sker efter plundring och misshandel av den omgivande landsbygdens bönder.
Den renhjärtade Klara har svårt att acceptera övergreppen och hoppas att det endast handlar om en olycklig men nödvändig övergångsfas. När saker så småningom stabiliseras är det dock varken frihet, jämlikhet eller broderskap. Den som inte är tillräckligt kallsinnig, beräknande eller tursam får så småningom se sin tillvaro kringskuren och slagen i bitar.
“Granitmannen” skildrar hur en ung kvinnas idealistiska drömmar kuvas, anpassas och förbyts till insikter hon inte orkar bära. Sirpa Kähkönen använder en del genomtänkta stilgrepp, men tyvärr håller hennes text en alltför vördnadsfull distans till människorna och skeendet. Berättandet har en snudd på sagoskimrande prägel. Det blir vackert, men inte drabbande på det sätt som Sovjetemigranternas öde borde vara.