Spretig roman om avlägsen släkting
BOKDen kärlekenTove LefflerBokförlaget Atlas
Foto: Dan Hansson / SvD / SCANPIX
Året därpå skickade hon anonymt in en pjäs till Dramaten som blev antagen. Det gjorde Gustaf mycket ledsen, han ville inte ha en diktande hustru. Men Leffler fortsatte att skriva och hennes pjäser spelades mer än Strindbergs under 1880-talet.
Nu har Tove Leffler, en avlägsen släkting, skrivit en roman om Anne Charlotte Leffler som skildrar hennes resor till Italien och mötet där med matematikprofessorn Pasquale del Pezzo från Neapel.
Ett möte som skulle ställa Lefflers tillvaro på sin spets.
Han var katolik, högadlig och 28 år. Hon var gift, protestant, feministisk författare och 11 år äldre än han. Och oskuld. De förälskade sig och satte därmed alla konvenansens normer i gungning.
I Den kärleken flyter dikt och verklighet, nutid och dåtid ihop. Berättartekniskt är romanen uppbruten med ideliga parenteser, kursiv stil, fet stil och scener med dialog. Distansen till läsaren förstärks dessutom av att Leffler beskriver figurerna hellre än gestaltar dem.
Romanen är fragmentarisk och ständigt självkommenterande, vilket är enerverande, särskilt inledningsvis innan jag fått fatt i berättelsen.
Efterhand finner jag mig bättre tillrätta med den spretiga stilen och att som läsare knuffas än hit än dit i tid och rum.
Men det hämmar mitt engagemang.
Leffler reser i sin släktings fotspår och ger relief åt hennes tid med sitt nutida perspektiv på politik, feminism och så vidarew. Så sätter hon då och nu i relation till varandra. Men hon kunde ha utelämnat en del sidospår.
Visst kan det vara relevant att dra paralleller, men ofta är utvikningarna omotiverade som när hon redogör för Algeriets historia eller Belusconis regim. Det är klåfingrigt. Hon vill för mycket, vilket bara tynger ner helheten och skymmer sikten för kärnan i berättelsen.
Om en kvinna som trotsade konventionernas förbannelse och gick sin egen väg.
Så jobbar vi med nyheter