Mycket har hänt i Sverige på ett par decennier. Det är inte fult att tjäna pengar. Det är inte fult att tjäna stora pengar, trots tvivelaktig politisk bakgrund som i fallet med Ikeas grundare, Ingvar Kamprad.Politikerna slåss om att vinna medelklassen så om trängselavgift fanns skulle statskassan få ett betydande tillskott.
Annat var det 1970 då Sprätten satt på toaletten kom ut första gången. Som bilderbok var den banbrytande med sitt politiska budskap. Fabrikören är en ful fisk som utan skrupler vill tjäna pengar. Att bajs förorenar vattnet, ja det skiter fabrikören i.
"Sprätten satt på toaletten / och när han gick därifrån / sa rann bajset ut i ån / Sen hitta han en väcker vik / där starta Sprätten en fabrik / sen dess var ingenting sig likt ..."
Lennart Hellsing och många andra tog boken till sitt hjärta. Andra - främst från borgerligt håll - förfasade sig, till exempel två skribenter i Vecko-Journalen:
"Fy, fy, så direktörerna bär sig åt! Den yttre vänstern bajsar aldrig." (Marianne Zetterström)
"Det blir svårt att förklara för ungarna hur detta [...] går att förena med Castros enmanshow, med Stalins återupprättelse, med skendemokratierna i Östeuropa och med förgudningen av Mao." (Gustaf von Platen)
Från annat håll kom kritik om att boken var "ful och tråkig och genant illa ritad." För egen del tycker jag att den är "kul, tänkvärd och genialt illa ritad."
Är budskapet i Sprätten satt på toaletten överspelat?
Nej, faktiskt inte.
Självfallet ska boken läsas mot den kontext i vilken den var skriven: 1970-talets politiska Sverige.
Men samtidigt: hur nyanserat är dagens klimat där politiker och medier tävlar om att krama entreprenören? Denna återutgåva är ett litet, men viktigt försök att få pendeln att inte låsa sig i dess ytterpositioner.
För vem vill ha en girig, bajsande fabrikör eller entreprenör i sin vackra vik?