Aino Trosells nya roman utspelar sig i Dalarna, i slutet av 1800-talet, och skildrar hur kvinnor utan annan försörjning gav sig ut att tjäna där de kom åt. Vandringskullor blev de kallade, och under det namnet en efterfrågad arbetskraft.
Det märks att Trosell gjort ett gediget forskningsarbete om dessa kvinnliga arbetares liv och tid. Miljöerna är utan historiskt damm, skarpa i sin utsatthet för fattigdom och hårt klimat.
Karaktärerna, och då framförallt huvudpersonen Hulda är kanske lite väl "stark", och bär drag av kanske lite väl många olika kvinnoödena vävda samman, men för att få en fungerande berättelse så behövs det viss generalisering.
Det stör inte läsningen särskilt mycket, och kanske vore historien om kullornas hårda liv för svår att läsa om benhård realism skulle vara kravet även i fiktionen.
Nu läser man Hjärtblad, som en historisk skildring med syfte att ge ansikte åt ett begrepp som annars romantiserats svårt i andra framställningar, t ex konsten. Det är inte bara Zorn som format begreppet dalkullor, utan även andra strömningar i nationalromantiken.
Kanske är det lite synd att Trosell valt att fokusera så mycket på hur Huldas relationsval styr henne. Framställningen stannar oftast på det personliga och privata, och även om Huldas liv framstår i all sin slitsamma tydlighet, så måste läsaren själv lägga till sin egen historiska, sociala och politiska kunskap, för att skildringen ska få sin helhetsinfattning.
Dalkullan Huldas vandring börjar i gångfart, men accelererar snabbt genom både samhällsklasser och modernisering, och genom och förbi beroendet av mannen. Som klassresenär finner hon sig inte tillrätta i en borgerlig miljö, där hon hamnat genom äktenskap, utan väljer istället att fortsätta söka sin egen väg och sin egen försörjning. Trosell lämnar av Hulda hos en arbetsgivare i hotellbranschen, på en anställning med minst lika mycket hårt arbete framför sig, som hon redan avverkat.
Hoppet om personlig frihet finns där dock, och här blir Trosell tydlig i sin analys: det är inte arbetet självt som är av ondo, det är de arbetandes beroendeförhållande till sin arbetsgivare som undertrycker.
Den stora behållningen med Hjärtblad, den gripande handlingen till trots, är i alla fall Trosells berättarförmåga och språkliga artisteri. Det finns inte en rad som inte är gjord med omsorg och medvetenhet.
Stilistiskt är detta nog Trosells starkaste verk på länge, med en poetisk styrka i en episk form.