Det autobiografiska berättarjaget, den unge John, upplever en omvälvande sommar, där familjeproblemen ställs på sin spets, där vänskapen med Anton får nya betydelser, och där den närmast magiske stug-grannen Peder, tillhandahåller den spelplats där pojkarna fritt kan iscensätta sina fantasier och idéer.
Berättarjagets antagonist är styvfadern Tom, som gestaltas mästerligt i sitt smygsupande och familjeterroriserande av stora mått. Ripås är nära att ta livet av honom redan tidigt i berättelsen, men insåg nog att då vore också hela storyn slut.
John och Anton provar på både kriminalitet och eget supande under sommaren, därtill om ej påhejade, så åtminstone inte hindrade av Peder, vars inflytande som extraordinärt element under sommaren, är drivande i dramaturgin. Om inte danske Peder med det oordnade håret och sina för området avvikande vanor, inte dykt upp i början på sommaren, hade nog varken kioskinbrotten eller Johns kärleksförklaringar till Sabine ägt rum.
Så ser den yttre handlingen ut. Självbiografiskt stoff kan presenteras väldigt enkelt, och med premissen att allt som berättas också var det som hände. Ripås metod, så vitt jag nu tolkar den rätt, är betydligt mer organiserad och uttänkt. För det första använder han skrönan som medel för att förstärka det biografiska. Därmed hamnar vi förstås i autofiktionen, (tänk Munchhausens äventyr) och vid fler än ett par tillfällen så är det Niemi-varning på berättelserna. Risken med att brodera ut skrönan för mycket är att man bläddrar förbi den för att komma till den verkliga handlingen, som i det här fallet är Johns och Antons avgörande sommar tillsammans. För det andra, använder sig Ripås av karaktären Peder ( som kan vara byggd på en verklig person eller inte) som en utlösande faktor i handlingen, t o m själva möjligheten som John ser att förverkliga sig själv på olika sätt. Peder röker konstig tobak, dricker konstiga saker, och beter sig konstigt. I den unge pojkens värld så dyker ”Peder” upp som en joker, gubben i lådan, eller varför inte som skapad ur en litterär/filosofisk gren med Michail Baktin (1895-1975) som som frontfigur. Baktin hade mycket att säga om konst och estetik, men det jag i Ripås fall tänker på är detta med ”karneval”. Ordet har ju sin rot i ”kött”, av metaforisk betydelse. ”Karnevalen” är en spelplats där vanliga konventioner och normer upphävs, och individen ges tillfälle att inta nya positioner. En metaforisk fest, helt enkelt, där deltagarna kan förändra både roller och beteenden, och låta köttets lustar styra. Detta händer för John och Anton, som under Peders vingar, kan kliva över sina tidigare gränser i form av ålder och socialt accepterade beteenden. Gott om fester finns det också i själva berättelsen, både privat festande där styvfadern och mamman däckar på soffor, men också den svenska kräftfesten. Dryckesattributet för både John och den stackars undanskuffade Anton, med de rika föräldrarna, är blåbärsvin, som får utgöra bränslet för deras somriga ungdomsdrömmars realiserande.
Formen på hela texten, med att berättarjaget återser den gamla sommarstugan där han, Anton och Peder hade denna magiska sommar, fungerar inledningsvis, men knakar i fogarna, när jagets analyser av det nuvarande svenska samhället enligt honom, blir för många. Då övergår Ripås från att vara berättare till att undervisa, och de sidorna bläddrar åtminstone jag över med knappt ens en gäspning. Förmodligen är Ripås medveten om detta, eftersom det även finns en hel del gestaltningar av det han vill säga om skillnaden mellan nu och då, i det svenska samhällsbygget. Han kan författarhantverket, men genomför det inte hela vägen. Många sidor av texten kunde därför klippas bort och göras till något annat, eftersom de är närmast olidligt pekpinneaktiga. Varför inte låta läsaren SE vad författaren menar, i form av scener med dialog? Detta gör också författaren, som sagt, med gott resultat, men föreläsaren Ripås känns väldigt ointressant i sammanhanget.
Flera dramaturgiska trådar förs inte till sin slutpunkt, som t ex nidporträttet av styvfadern. Nu planar hans berättelse ut i och med Johns och mammans flykt från hemmet, men något riktigt utskrivande av karaktären saknas. Samma sak gäller den stackars skörbjuggsdrabbade Anton? Blev hans sjukdom botad av blåbärsvinet? Hur såg själva slutet på sommaren ut för John och Antons del? Istället mjäkar Ripås till slutet till att handla om John och Sabina, förvisso en intressant avslutningsepisod, men inte i paritet med vad upptakten till hela berättelsen lovar: ”Sommaren då allting förändrades.”
Antingen har Ripås råkat ut för klippivriga redaktörer på förlaget, eller så saknas stoff för att slutföra vissa av de dramaturgiska planteringar som görs i början. Bokens slut motsvarar därför inte de förväntningar som författaren själv byggt upp i början.
Icke desto mindre så är ”Forever Young” helt läsbar, underhållande i sin språkliga humor och originalitet, och seriös i sin framställning av den sommar som markerade övergången mellan barn och vuxen.