Bild är inget nytt påhitt. Tänker ibland på det när någon påstår "Jag förstår mig inte på konst". Som om det vore så lätt att glömma när vi betraktat och gjort bilder, målat och ristat på grottväggar och andra lämpliga ytor långt innan vi anade bokstavskrumelurernas hemligheter.
När det gäller bilderboken hörs ofta "Det är ju bara för barn."
Lättlurad? Inte alls bara för. Att se bilderboken bara som något för barn tål att omvärderas. Många bilderböcker sträcker ut handen mot allåldersläsaren, är töjbarare än de åldersindelningar som bokbranschen förespråkar.
Den välgjorda bilderboken har skilda läsnivåer där upplevelser låter sig formas till det som passar för ögonblicket, resten tas in vid senare tillfällen.
Jag var för några somrar sedan och tittade på Norrbottens enda hittills kända hällmålning i Sasskam, några kilometer utanför Jokkmokk. Röda ganska diffusa djurfigurer på en grå klippvägg, en älg, renar och kanske en björn. Figurerna satte sig på näthinnan som starka påståenden.
Ändå är bildtolkningarna likna öppna som älven som flyter alldeles intill den höga klippväggen.
Bild hör till det första människan fångade och snarade fast. Tillsammans med det sagda i mellanrummen, ihop med orden och mumlet i munhålan blev berättelserna till. Till och av liv. Kanske var de besvärjelser, förhoppningar om gott liv nu och sedan, redogörelser för yttre och inre resor, helt enkelt historier om än det ena och det andra. Precis som goda narrationer bör vara.
Knackar man på de hårda bokpärmarna har bilderboksberättandet avlägsna hälsningar från hällar och grottväggar. Upphovpersonernas mummel och orden av alla som år ut och år in iakttagit och repeterat finns visserligen tryckt på boksidorna. Men de viktiga mellanrummen där fantasin tillåts egna vägar har bilderboksmediet inbyggt i likhet med stenens fasta yta, allra helst den genuina.
Den genuina bilderboken avslöjar sig redan via sitt omslag. Fram- och baksida presenterar det narrativa temat och huvudkaraktären, formgivningen är genomarbetad och ger läsaren värdefull information. Ett objekt som ligger bra i handen, är estetiskt tilltalande och signalerar något genomarbetat och gediget blir vi ofta nyfikna på och vill veta mer om.
Ulla Rhedin, doktor i litteraturvetenskap, har utarbetat en metod som förklarar tre bilderbokskoncept: den episka, expanderande och genuina bilderboken.
Den episka bilderboken klarar sig bra utan bild, narrationen finns redan i texten. Den expanderande får via bilden narrationen att växa, bilden tillför ytterligare dimensioner. Den genuina bilderboken har en komplicerad växelverkan mellan texten och bilden. Båda uttrycken är starkt kopplade till och beroende av varandra, ett slags symbios.
Syskonrelationer kan vara nog så knepiga att handskas med. I det genuina bilderboksberättandet är ofta författaren och konstnären en och samma person. Talang behövs därför på flera plan för att hantera de två narratologiska teknikerna och ro berättelsen i land.
Författarmumlet måste pågå samtidigt som pekfingret söker sig efter mer rödockra att gestalta med.
Tänker på den grå stenväggen i Sasskam och orden som finns där någonstans i bläddringen. Texten är sammanlänkad med de ockraröda djuren, till älven, skogen och fjälltopparna som blånar i fjärran.
Allåldersinbjudande och tidlösa uppslag fria till egna tolkningsmöjligheter. Så är bilderboken och konsten när den är som allra bäst.