Det är inte ofta man stannar upp och bläddrar vidare i en bok för att illustrationerna och bildtekniken fångar ens intresse innan man ens börjat läsa texten. Men det var precis det som hände när jag öppnade Kälda och Älgen, en barnbok skriven av kulturjournalisten Regine Nordström med illustrationer av konstnären Eva Stina Sandling. De båda debuterar med denna bok.
Berättelsen utspelar sig för 5 972 år sedan. Flickan Kälda bor med sin nomadfamilj intill en sjö i närheten av nuvarande Bottenviken. Det är höst och en tidig morgon är Kälda ute i skogen. Vid stranden känner hon att någon iakttar henne och tillbaka inne i familjens boning lyssnar hon på de vuxnas samtal. Men hon är rastlös och hon vill göra något. Så hittar hon den röda färgen som man målar med och fastän hon vet att hon egentligen inte får börjar hon måla den älg som har betraktat henne under dagen.
Det här är på sätt och vis en både spännande och fascinerande barnbok. Inte minst för berättelsens tema och de vackra illustrationerna i collageform, som gör att man nästan tycker sig känna skogen som Kälda rör sig i och materialen som hon har i sin närhet. Här samsas tecknade bilder med fotografier och vad som ser ut som tyg och remsor av tidningspapper, som fogats samman till karaktärernas utformning. Det är på samma gång sparsmakat, uttrycksfullt och spännande.
Men tyvärr snubblar Kälda och älgen aningen när det gäller texten. Jag har inget emot de stundvis asketiska, nästan fragmentariska styckena, så länge de för berättelsen framåt. Men när detta stilistiska grepp istället bromsar upp berättelsen och skapar en snårighet i vissa stycken, blir jag betänksam.
Likaså reagerar jag när ålderdomliga ord som exempelvis "ulven" används, som för att markera att berättelsen utspelar sig för länge sedan, när ordet "finemang" dyker upp några sidor senare - ett ord som för mig i jämförelse andas väldigt mycket nutid.
Detta sammantaget gör att berättelsen, trots sin grundstyrka, där trovärdiga skildringar av vardagsliv samsas med modet att följa sin innersta vilja, aldrig riktigt lyfter.