Jag vet inte hur det är för er, men för mig har frågan om den fria viljan gäckat mig på ett konkret plan. Det börjar oftast med att jag öppnar skåpet ovanför diskbänken, ämnar ta något att dricka ur, tittar in i skåpet och ser det där fina mönstrade glaset och beslutar medvetet: ”Det tar jag.”
Men sedan händer någonting underligt. Jag ser hur min arm sträcker sig in i skåpet bara för att ta ut det stora gröna glaset i stället.
Samma sak kan hända i garderoben. Jag har egentligen redan bestämt mig för att ta den där rutiga skjortan, men när jag tittar mig i spegeln så är särken vit. Eller så har jag likt Beavis och Butt-Head en AC/DC t-shirt på mig.
Någonting går fel med den fria viljan.
Det liknar på sätt och vis det jag konstaterade i förra krönikan där jag ju föresatte mig att ge min nyfödda dotter ett särdeles ovanligt namn, men kunde senare konstatera att väldigt många föräldrar uppenbarligen fått samma unika idé som jag.
Fenomenet är nästan spöklikt.
Inom filosofin har man länge stött och blött frågan om människan har någon fri vilja. Den diskussionen har ofta haft ett makroskopiskt perspektiv kopplat till determinismen. För om världen är deterministisk borde det inte finnas någon fri vilja. I det läget brukar man applicera en ad hoc-teori och påstå att människans tänkande utgör ett undantag.
Intuitivt upplever vi oss också kunna välja mellan äpplet och kexchokladen. Fast grundproblemet är att vi förstås aldrig kan studera undantaget. Man kan inte i efterhand kolla vad som skulle hänt om jag tagit äpplet i stället. Eller om det ens hade gått att välja nåt annat än det man faktiskt gjorde.
Om man inte tar mig då som undantagets exempel, där mitt medvetande fattar ett tydligt beslut, men där den deterministiska handen i slutändan gör någonting helt annat. Grönt i stället för det mönstrade, vitt i stället för rutigt.
I min värld blir således jaget en överkörd och maktlös chimär. En vårta på skapelsen. Jag går alltså omkring och inbillar mig att jag tänker fritt med ett oberoende ”jag” som bor någonstans i min kropp. Men det är lur alltihop.
Därför kan inte heller jag ha skrivit den här krönikan.
Det finns nämligen inget ”jag”. Inget fritt tänkande. Det syns ju i spegeln. Visst ville jag ha de lila byxorna! Men står här lik förbannat i svart.