Omslaget på Måns Wadensjös roman har texten i rätt läge, medan människan, pojken, växterna och husen är upp och ner. Det symboliserar på ett sätt denna märkliga bok på nästan 500 sidor, det vill säga berättelsen, typ, är gripbar och absurd på samma gång.
Den utspelas i Sveriges mest asfalterade stad och kommun, får vi veta. Och att Solna, som det handlar om, kallas kontrasternas stad. Och att Gnaget är laget, ingen annat gör sig besvär, även om såna säkert gömmer i skuggorna.
Gränser är viktiga i Wadensjös tredje roman, fast de i många fall är flytande, tur att vi kan ta hjälp av kartan som lite gulligt ritad finns innanför bokpärmarna.
"Människor i Solna" är ett sorts pussel av oräkneliga antal bitar och där det egentligen varken finns början och slut. I romanens centrum finns ett berättarjag, Måns, född 1988 och uppväxt i Solna, liksom författaren. Och romanen har därför självbiografisk karaktär, även om det mesta saknar skarpa tydliga drag.
"Det var också en svekfull tid, när det som man trodde skulle vara för alltid plötsligt kunde ta slut, och det som man trodde skulle förändras lika plötsligt kunde visa sig stanna kvar", läser jag på sidan 64 och börjar förstå att inte så lite handlar om hot, stora och små fast i huvudsak av lokal och regional karaktär. Och, vilket är viktigt, dess relevans alltid sprungen ur ett sorts underläge i barnperspektiv.
Konspiration är en känsla och röd tråd genom "Människor i Solna", vars storhet ligger i spjuveraktig berättarglädje och mikroessäerna om allt från istiden och isbjörnens evolutionära utveckling, till schackspelets historia.
Magister Karlsson sitter inne med mycket kunskap och är en sorts ljusgestalt för Måns och klasskompisarna, som i övrigt inte trivs värst bra i skolan. En skola som är stadd i förvandling, det är 1990-tal och på Solnas dagis och skolor börjar eleverna heta Ahmed eller Leandro, vilket får läraren Åsa utropa "vi bor i en helt ny värld".
Wadensjös berättelse har tre delar och får allteftersom en rytm som växelvis dras framåt genom stadier av ömsom barndom och skola, ömsom vuxenliv, relationer och jobb. Men dess drag av osäkerhet och ett flytande vara, finns ändå kvar.
Symboliken tar större plats i partier av vuxenliv, medan de smygande hoten att "Solna håller på förändras" med kommunstyrelsens goda minne, river i hjärta och hjärna hos den uppväxande Måns. Hans mamma sitter i kommunstyrelsen och därför nära ordförande P-O, ondskan själv enligt Måns och hans likasinnade.
Att det ofta, i alla fall väldigt sällan, är vad man hört, tror och inbillar sig är ett faktum i stort och smått.
"Ryktet om min död är betydligt överdrivet", skrev Mark Twain apropå sant och osant.
Men att ett slag kan förändra allt, är dock sant. Frågan är bara: Varför? Och vad hände egentligen?
Det var trots allt en upplevelse att läsa "Människor i Solna".
Bra? Näe. Dålig? Inte heller. Speciell? Ja, utan tvekan.