Det är tidigt 1950-tal i Norrbotten mitt under kalla kriget. Fritjof Enbom från Bjurå åker till Stockholm. På julafton hos sin hyresvärd börjar han plötsligt pladdra i fyllan om att han skulle vara spion som sålt ut hela Kalixlinjen till ryssarna.
Senare greps Fritjof Enbom som erkände, och även pekade ut en rad närstående som medlöpare.
Detta är upprinnelsen till Enbom – spionopera från kalla kriget. ”Baserat på en verklig händelse” brukar det ju stå i förtexten i amerikanska filmer.
Så även i detta verk som må sägas vara en förlängning av boken Kodnamn: Mikael där journalisten Tomas Bresky gav sig i kast med att försöka gräva fram sanningen om Sveriges kanske största rättsskandal – i vart fall under avdelningen spioneri.
Musikal är nog ett bättre epitet än opera, med en rad fantastiska sångnummer som driver handlingen framåt på ett förtjänstfullt sätt. Föreställningen hade ju premiär i juli förra året då också Kläppenteatern i Boden invigdes.
Årets nypremiär skiljer sig inte nämnvärt. Några roller har fått nya skådespelare. Fingal och Olga Larsson spelas denna gång av Mikael Midbjer och Maria af Malmborg. En åttahövdad kör har även tillkommit. Dessutom har kompositören (och bygdens son – om vi får kalla honom så) Rolf Hedberg återvänt och satt sig bakom pianot i orkestern.
När jag nu ser föreställningen för andra gången kan jag bara slås av vilken generös inramning denna historia får. Här blandas professionalism med hjärta. Jag hinner inte räkna, men det måste vara minst ett femtiotal medverkande bara på scen (musikerna och hunden Rocky inräknad).
Bland våra namnkunniga skådespelare är det Pär Andersson som utmärker sig. Mitt i detta inferno av koreograferad rättsröta lyckas han gestalta Hugo Gjersvolds förvandling från gladlynt Flammanskribent till sargad livstidsfånge. Även Lars-Magnus Larsson, som axlar flera roller, var på topp denna afton och fick oss att både le och förundras.
Men det finns något i denna uppsättning som tar spelet till ännu högre höjder och liksom ackompanjerar handlingen på ett mycket förtjänstfullt sätt. Och det är alla de ungdomar, bland annat från Björknäsgymnasiet, som gör sina sommarjobb med bravur. De sjunger, dansar, staterar, tvättar byken och håller takten. Allra mest glad blev jag i Evelina Taavolas spröda och känsloladdade sånginsats där hon tar farväl av sin vän Birgit Larsson (Mirja Burlin).
Jag får säga som i fjol, att genomförandet är klart imponerande. Med så många komponenter och skådespelare på scenen samtidigt kan det lätt bli rörigt och spretigt. Här har ensemblen tillsammans med regissör Eva Gröndahl tvärt om lyckats få allt att bli till en välpolerad och rik helhet.
Själva historien då? Ja, verklighetens drama vet vi ju redan slutet på. Att sex personer fälldes för spioneri, där den trolige mytomanen Fritjof Enbom samt Hugo Gjersvold dömdes till livstids straffarbete. Förmodligen var alla oskyldiga.
Att det hände är mindre anmärkningsvärt. 1950-talet var uppenbarligen ett nervöst decennium. McCarthy jagade kommunister i USA. Även här hemma fanns en svart lista med intellektuella som ansågs subversiva. Med på den fanns bland andra Sara Lidman och Folke Isaksson, vilket kan tyckas fånigt anno 2014.
Även om det var 1950-talets överpolitiserade och krigsskadade tidsanda som ledde till denna rättsröta dröjer sig alltjämt en fråga kvar.
Jag sa det för övrigt till verklighetens Birgit Larsson, spiondömde Fingal Larssons dotter, som jag fick äran att skaka hand med innan föreställningen. Hon var där för att bevittna nypremären, gestaltningen av hennes eget liv. Jag sa:
– Den här historien får mig hela tiden att undra över vilka skandaler som utspelas i dag, mitt framför näsan på oss utan att vi ser det.
Hon svarade:
– Den frågan har jag också ställt mig, många gånger.