Att läsa en roman av John le Carré kan lätt utvecklas till frustration under de första 75-100 sidorna, innan intrigens trådar flätas in i varandra och man som läsare börjar skönja sammanhang och ana ”Aha!”.
Få kan som den engelske spionförfattaren skapa historier där spänningen både förbryllar och fängslar. Det sker genom det initierade intryck han ger och insikten om vad som kan hända, utan att det nödvändigtvis gör det. Ett färskt exempel är dramatiseringen av "The Night Manager" i Emmybelönad regi av Susanne Bier, visad av TV4 tidigare i höst.
Lika spännande blir det inte när han nu begår memoarer. Snabbt blir det tydligt att förutsättningarna varit hämmande. Visserligen är det mer än 50 år sedan han som 33-åring lämnade den brittiska underrättelsetjänsten, efter ”tämligen oansenliga insatser”, men fortfarande känner han sig bunden av den sekretess som där gällde. Dessutom har han aldrig sett livet som något annat än en serie enskilda händelser. När han bara refererar en rad av dem, utan att särskilt mycket reflektera, blir det hela begränsat intressant.
Till det kommer hans eget tvivel. Kanske är det verkligen korrekt skildrade episoder som han förmedlar – men vad är ren sanning och vad utgör friserade minnen hos en fantasifull författare vid livets afton?
Något av det han minns: Mamman som rymde hemifrån när han var fem. Pappan som var kroniskt kriminell. De åtta åren hos underrättelsetjänsten som kollega till bland andra dubbelagenterna George Blake och Kim Philby, ”en genuin bedragarnatur”. Andra individer som inspirerat till hans romanfigurer. Dramatiska researchresor i Israel, Kambodja, Kongo, Libanon, Vietnam och Ryssland. Mötet med Arafat, vars skägg doftade Johnson´s babytalk.
Lusten att skriva har varit livslång. Han ser sig som en författare som en kort tid råkade vara spion, inte en spion som blev författare. Ändå har han ”tvingats” leva med omgivningens uppfattning: En gång spion – alltid spion. Något lär det ha lindrat att det starkt bidragit till hans popularitet och kommersiella succé.
Genombrottet kom med "Spionen som kom in från kylan" 1963. Det blev en bekräftelse på att spioneri och romanförfattande går bra ihop. Båda verksamheterna kräver god blick ”för mänsklig svaghet och för bedrägeriets många bevekelsegrunder”.
KGB-chefen Vadim Bakatin sa en gång till honom att de som har spioneri som yrke är abnorma, utan kontakt med vanligt liv. Kanske är det så och kanske formade det också mannen som föddes som David Cornwell. Fast modig har han aldrig känt sig och han medger misslyckanden och pinsamheter i både smått och stort. Bitvis berättar han lite omständligt och blir en seg le Carré.
Oftast är han mer självkritisk än förhävande, vilket gör att han framstår som ödmjuk och sympatisk. Ändå förblir han mest mystisk och undflyende, i enlighet med kalla krigets regel nr 1: Absolut ingenting är vad det ser ut att vara. Alla har ett dolt motiv, om inte flera.