”Så här hade han tänkt, att han skulle göra: han skulle dra höknipporna en efter en bort till det första upplagsstället; sen ämnade han föra dem på samma vis till upplagsplats nummer två; allra sist hade han tänkt dra dem fram till byn. Genom att flytta det stora lasset sålunda en mil i taget tänkte han klara den svåra uppgiften. Undan för undan skulle han maka fram höpartiet mot byn, han ville försäkra sig om att han hade det med sig hela vägen.”
Det är Björn-Erik Höijer som talar i romanen Mannen på myren från 1957. Eller snarare är det Albert som åtar sig detta ogörliga arbete att under sju nätter med hjälp av skidor och kälke dra ett parti hö från järnvägsstationen någonstans vid Malmbanan och hem till byn bortom myren. Något av samma sak berättas om min egen morfar och hur han inledningsvis som snarast nybyggare i Granträskmark väster om Svensbyn i Pitebygden också drog hem hö till korna – och just med en kälke.
Detta var nämligen fattigmans transportmedel vintertid i Norrbotten och då före motoriseringen och innan man kommit sig för så väl att man ägde egen häst. Men visst gavs det också ett alternativ, åtminstone i kustlandets sågverksmiljöer. En rapportör från Luleå berättar för huvudstadspubliken och via Stockholms Dagblad om två saker. Det ena var att sjöfarten hade upphört redan i mitten av oktober när isarna redan blev körbara och ångbåtsvarorna fick hämtas på den spegelblanka isen med nymodigheten sparkstötting.
Det andra visar att företeelsen var så pass ny att ordet behövde en förklaring, åtminstone för huvudstadens befolkning. ”Sparkstötting är namn på en egendomlig nordsvensk kälke, som är lätt, stark och särdeles praktisk, synnerligen å glatta och jemna ytor vintertiden. Sparkstöttingen är ett rent af oundgängligt fortskaffningsmedel för mången i dessa trakter med sina ännu af jernbanor oförkortade afstånd. […] I snabbhet och ledd af en ej alltför ovan person, kommer nämligen sparkstöttingen ganska nära velocipeden. Också skulle norrbottnisk allmogen och ungdomen stå sig temligen slätt, om icke det ifrågavarande omtyckta fortskaffningsmedlet allmänt brukades till att, som den bekante landshövdingen Sparre sagt, ’förkorta afstånden’.”
Huvudstadens befolkning fick 1881 läsa om detta. Ännu tidigare eller 1872 fanns det en notis i Norrbottens-Posten med utgivning i Piteå om samma nymodighet och då utifrån en tydlig nyttoaspekt: ”Med dylika fattigmanskälkar kan man ’åka’ mycket fort, och framskaffa ett litet lass, som det uppgifwes ända till en tunna spannmål jemte annat smått.”
Med det sagda har vi inringat fenomenet spark eller sparkstötting där just framdrivningssättet, att man ”sparkar” sig iväg, tycks ha varit högst märkligt. Kanske speglar det samma förundran som när t ex Olaus Magnus skildrar i början av 1500-talet hur människorna i norr ”går” på snön på böjda trästycken. Istället kunde man tala om skidor.
I det fallet var skidan mycket äldre än sparken. Ofta nämns att just sparken uppstått i kustlandet, låt oss säga i Pitebygden, och då under slutet av 1800-talet. Till att börja med var det snarast träkälkar med höga ståndare eller handtag. Med tiden fick kälken förlängda medar i bakre delen och kom då att likna ett ”fordon” fortfarande i trä där man stod och sparkade sig fram. Från 1909 skapades Orsasparken där trämedarna ersattes av bandjärn som gav både en lätthet och en smidighet - liksom även en fabriksmässig produktion i långa serier. Vad sägs om att under 1940-talet tillverkade enbart ett företag i Växjö 135 000 sparkar på årsbasis, låt vara att man kan tro att rekordet orsakades av krigsårens avspärrning.
Den grundläggande skillnaden mellan trämedar och järnmedar har också satt spår i namngivningen enligt folkhumorn – eller kanske får vi säga i mera massmediala sammanhang. Träsparkarna var lokalprodukter som tillhörde hemmasnickrandet och kallades för ”bondeförbundare”. De efterföljande stålsparkarna räknades mera till industrialismen, till brukskulturen, till sågverkskulturen måhända, och blev därför ”bolsjeviker”.
Om vi håller oss till Norrbotten så började vi med tidsbilden där Mannen på myren släpade sina hölass på en dragkälke. Sedan hade vi sågverkens människor i kustlandet och transporterna på nylagda isar. Landshövdingarna i sitt residens vid Luleälven kan räknas in även de. Den för oss föga bekante Carl Sparre har redan nämnts. Därtill kom att på residenset fanns en landshövdingens tjänstespark som uppmärksammades 1969 vid en sparkutställning på Norrbottens museum. Eller varför inte påminna om sparkmuseet i Piteå som vill ge en sammanfattning av hela historien.
Det är möjligt att gå ett steg längre i det här ämnet. Phebe Fjellström, född Lindgren, är för oss snarast en Luleåflicka – tänk bara på begreppet Lindgrens mode. Efter studier i Uppsala blev hon professor i Umeå i etnologi. När hon avgick med pension 1990 tillägnades hon en festskrift Människor och föremål. Hennes professorskollega i Åbo gav oss i en uppsats ”Sparkstöttningen som innovation” vad sparken hade betytt som förnyelse eller nyhet i dåtidens samhälle. Innovationer utgjorde ”nycklar” till kulturförändringar. Sparken var en sådan ny idé. I tiden låg behovet av snabbare färdmedel som järnväg. Idrottsrörelsen önskade nya tävlingsgrenar så varför inte sparktävlingar. Militären ivrade för sparkstöttingstrupper som komplement till skidlöpartruppper.
Som synes är det ingen hejd på innovationer. Med det har vi också kommit långt ifrån ”Mannen på myren” och hans slit. En så enkel sak som sparken har egentligen en vittförgrenad historia. Tänk på detta när vårvintern lockar t ex till en tur runt stadshalvön i Luleå på kommunens upplogade isväg.