I vår nya lägenhet luktar det tid. Det luktar av sekunder, minuter och timmar som passerat i någons liv. Överallt slår den mig; den andra människan. Som en partner som ståndaktigt håller fast i minnen av tidigare älskare verkar vårt nya hem oförmögen att gå vidare, hur många gånger vi än skurar med ättika, såpa och skållhett vatten. Köksluckorna, garderoberna, väggarna. Alla minns honom, han som bodde här tidigare. När jag böjer mig ner för att koppla in datorsladden i uttaget, avger trälisten en lukt av gamla strumpor och artificiell citron och jag ryggar undan, förskräckt, när den ofrivilliga intimiteten slår mig i ansiktet.
Det besvärar mig att jag inte har träffat honom, eller tagit honom i hand. Att jag inte vet hur hans profilbild på Facebook ser ut. Att jag numera anser mig vara kvalificerad att göra en bedömning av hur hans fötter luktar efter en dag i skolan. Den besvärar mig, den här närheten som inte är ömsesidig. Vår relation har inte skapats via ett fysiskt möte. Vi har ingen relation. Det enda vi, nej, jag har, är det som jag ser, luktar och känner när jag följer sprickorna i kökskaklet med mitt pekfinger.
På ett sätt liknar det närheten som vi på daglig basis möter när vi läser nyhetsartiklar, tittar på tv eller lyssnar på radio – med en skillnad. Den går inte att stänga av. Han går inte att stänga av, och det får mig att fundera över hur van jag är att kunna göra just det: att ständigt lämna, och glömma. Det i sin tur, leder mig till den kritik som ofta riktas mot vår medieanvändning. Oron över att våra mobiler, datorer, surfplattor reser en mur mellan oss och ”Den Riktiga Världen” och gör så att vi blir frånvarande i våra sociala relationer och det som händer i vår omgivning.
Men jag kan inte låta bli att tänka att det största problemet inte är att vi stänger ute världen. Snarare är det så att vi kan ta in mer av världen eftersom att vår kontakt med människor inte längre är begränsad geografiskt. Problemet är inte att vi slår upp våra skärmar, utan att vi stänger av dem.
Det är betydligt mindre krävande att klicka bort ett videoklipp än att ignorera en människa av kött, blod och puls som står framför dig. Och medan vi ser långt mer än vad vi har kunnat göra tidigare, har det också blivit lättare än någonsin att blunda.