Det goda sovjetiska köket? Fanns verkligen ett sådant, eller rör det sig om falsk sovjetnostalgi i dagens bistra Putintider? Faktiskt både och. Det fanns verkligen en sovjetisk kokkonst men den bestod till mesta delen av Drömmar om Den Goda Maten. Ingredienser saknades, kokutrymme saknades, kockar saknades – för de hade flytt västerut med ryska revolutionen.
Det är en fantastisk historia rysk-amerikanskan Anya von Bremzen skrivit om sitt gamla kommunistiska hemland och dess befolknings kamp för att överleva vardagen. En vardag som för närmare 300 miljoner människor i 15 sovjetrepubliker över elva tidszoner ständigt kretsade kring frågan om mat. Inte om ”Vad ska ha till middag idag, älskling?” utan om ”Vilken köttbutik i stan kan tänkas ha kött idag?” eller vilken fiskaffär har fisk? Och hur många timmar är kön?
Sovjetunionen var ett grått och mödosamt samhälle och bara den som förstod att överlista systemet kunde överleva det. Anya von Bremzen skriver både roligt och spirituellt om sovjetlivet hon upplevde som barn i Moskva.
Obetalbar är hennes historia om hur hon redan som liten skolflicka blev svartabörs-haj genom att låta sina unga kamrater sniffa på en Coca Colaflaska från det MYTISKA VÄST till priset av 5 kopek per lukt och person.
Eller hur hon lyckades skaffa den delikata rätten ”kulibjaka” genom att muta den barska köksan på restaurang Praga med amerikanskt tuggummi.
Just kulebjakan är den genomgående rätten i Bremzens verk, som är lika mycket rysk historia och politisk analys som välsmakande kokbok.
I den ryska litteraturen återkommer den mastiga skapelsen av deg, smör, ris, fisk hos Pusjkin, Tjechov och Gogol. Fast Tjechov tyckte bäst om blinier (pannkakor av bovetemjöl) som helst skulle vara drypande feta ”som en köpmansdotters axlar”.
”Oblomov”, världslitteraturens största matvrak, satte gärna i sig bägge rätterna och fler därtill.
Med revolutionen kom en ny asketisk syn på det ryska köket. Köket skulle inte längre vara privat – ”det fostrade reaktionärer", enligt partiet – utan gemensamt. Familjerna i detta kollektiva kök skulle äta enkelt och sparsamt. Lenin föregick med gott exempel genom att bara äta smörgåsar. Kanske därför att hustrun Krupskaja var en usel kock som vidbrände köttbitarna.
Efterträdaren Stalin var mer matintresserad och skickade sin kumpan, livsmedelsministern Mikojan, till Amerika. Denne återkom med två kulinariska sensationer: hamburgaren och ketchupen. Ketchupen blev kvar i det ryska hushållet men hamburgaren försvann i andra världskrigets kaos och svåra hunger. Den återkom först med Gorbatjovs ”perestrojka” då McDonalds öppnade sina första snabbmatställen i Moskva. Faktiskt är det familjen Mikojans slakterier som levererar köttet.
I boken finns storartade scener från det trånga kollektivköket där kvinnor grälade över kastrullerna. Eller det världberömda ”köksgrälet” 1959 mellan dåvarande sovjetledaren Chrusjtjov och USA:s vicepresident Nixon. Här finns recept som får det att vattnas i munnen. Sist och slutligen påminns man om att Mat och Politik absolut hör ihop.