”Hur många gånger kunde man dra ett politiskt skämt i Sovjetunionen?
Tre! Först bland bekanta, sedan för förhörsledaren vid KGB och slutligen för sin cellkamrat.”
Skämtet poppar upp i minnet i dessa dagar då det är 25 år sedan världen såg början på slutet för Sovjetunionen. Den 19 augusti 1991 startade en konservativ kommunistfalang sin kupp för att försöka avsätta president Michail Gorbatjov och återskapa ett Sovjet av ”gammalt gott slag”. Kuppen kom av sig när republiken Rysslands nyvalde president Boris Jeltsin klev upp på en av stridsvagnarna och eldade folket till motstånd. Några månader senare var Sovjetunionen upplöst, 69 år efter bildandet.
Med unionen försvann en stark inspiration till politiska skämt, varav några finns med i boken Sovjetunionens roliga historia av David Cesarini och Claes Ericson från 2013.
”Varje skämt är en liten revolution”, menade författaren George Orwell så sant, men det sovjetiska systemet tillät inga oliktänkande revolutionärer. ”Revolutionerna” skedde därför i det tysta, som uppror i hemlighet för att människor bättre skulle stå ut.
Den oförsiktige riskerade långa fängelsestraff. Om det handlade en del skämt:
”Det är utlyst en tävling om det bästa politiska skämtet. Förstapriset: tio års gratis vistelse i Sibirien.”
I samma anda:
”En domare gick och småskrattade, så en kollega frågade varför.
– Jag fick just höra en underbar historia om Chrusjtjov, svarade den glade.
– Låt höra! sa kollegan.
– Är du tokig! Jag dömde just en man till tre månader för att ha berättat den.”
Säkerhetstjänsten KGB övervakade det mesta medborgarna sa och gjorde. Det skedde lojalt och med övertygelse, åtminstone i handling:
”En KGB-agent frågade sin kollega vad han tänkte på:
– Samma som du.
– Då är det min plikt att arrestera dig!”
Angiveri var skrämmande vanligt under en lång period:
”Samtal i ett Gulagläger:
– Hur hamnade du här, kamrat?
– På grund av lathet. Vi satt en kväll och skämtade och jag iddes inte rapportera de andra förrän morgon därpå, men då hade de hunnit före.”
Under kalla kriget handlade många skämt om längtan till den kapitalistiska världen:
”Vad är en stråkkvartett?
Det som återstår av en symfoniorkester efter en turné i väst.”
Rymdkapplöpningen på 1960-talet inspirerade också:
”Visst kan vi skicka en kosmonaut till månen – men hur ska vi övertala honom att komma tillbaka?”
Leonid Brezjnev blev Sovjetunionens ledare 1964. Han och parhästen Aleksej Kosygin var naturligtvis medvetna om tidens strömningar:
”Kosygin frågade Brezjnev:
– Vad tror du skulle hända om vi öppnade gränserna mot väst?
– Alla skulle lämna landet, sa Brezjnev buttert. Vi skulle bara bli två kvar.
Kosygin förvånat:
– Vem mer än du?”
Möjligen drömde de diktatoriskt styrande ändå om den idealistiska kommunismen.
”Brezjnev bad sina främsta experter att räkna ut hur långt det var kvar tills den sanna kommunismen var ett faktum. Efter månader av uträkningar kom de fram till svaret: 119 km. Experterna blev generade och insåg att något blivit fel. De gjorde därför om alla beräkningar, men fick exakt samma svar.
En ung forskarassistent löste upp bryderierna:
– Kamrater, svaret är helt korrekt. Varje femårsplan för oss ett steg närmare kommunismen.”
I och med Sovjetunionens upplösning har de politiska skämten – förmodligen - blivit färre, men också dagens ledare har en plats i historien, till exempel den här:
”Har du hört att Putin brutit en arm?
Nä. Vems?”