Jag tror mig ha träffat Björn Löfström en gång för länge sedan. En snygg blond kille med varma humoristiska ögon. Kan det verkligen vara samma person som den grinige gubbe som skriver krönikor från Moskva?
Vilken utgångspunkt för verklig journalistik det skulle kunna vara. Men i stället för att låta oss möta människor av kött och blod som kan berätta om livet i dagens Ryssland presterar han svepande formuleringar och sura uppstötningar,
Fast sitter man i Moskva och vill göra sig populär på hemmaplan så vet man ju vad som gäller.
Det var just det jag bestämde mig för att INTE göra när jag började arbeta i Ryssland.. Jag skulle berätta om människor – ärligt – utan de vanliga svenska fördomarna.
Och det har jag gjort i åtta filmer och minst lika många radioprogram. Jag har berättat om levande och döda, om unga och gamla, om kvinnor och män.
Och mina filmer visas i Ryssland. Förra veckan såg människor i 45 städer på Kolahalvön Nattens häxor, som handlar om de kvinnliga bombpiloterna. Jag fick en hälsning från studenter som sett den i Murmansk och gråtit. De önskade mig allt gott och ett långt liv.
När jag var i Moskva och visade filmen om den ryske krigsfotografen på Konsthögskolan fick jag stående ovationer av blivande fotografer, konstnärer och journalister.
Att Björn Löfström kallar mig sovjet-nostalgiker för det jag gör känns mest som en komplimang.