Sara Mannheimers tredje roman sedan debuten med prisbelönta ”Reglerna”, handlar om relationen med modern, från tidiga barnaår till när moderns sjuttioårsdag och dotterns femtioårsdag inte är så långt bort. Jag ser de båda karaktärerna som ryska dockor, den ena inuti den andra, och inte alltid så tydligt vem som är på utsidan, eller är den ”större” av dem. I texten är det i varje fall dottern som är journalförare, och vi får nöja oss med den subjektiva bilden av modern. Orsakerna till berättarjagets ambivalens inför modern står inte klara. Kanske tävlar de båda i vem som kan tänja på eller dra in på bandet, eller navelsträngen, mellan mor och dotter.
Under en tågresa från Stockholm till Göteborg, där dottern ska träffa modern en kort stund på stationen, rullas en mängd minnen upp, som illustrerar relationen både på bredden och djupet. De praktiska tingen tar mycket plats i texten: var de bodde, hur deras vanor såg ut, vad modern sa, vem modern umgicks med. Och så de personliga omständigheterna, som Mannheimer försöker gestalta genom att ladda vissa minnesscener med upplevelsen av kärlekslöshet, bristande omtanke och kanske t o m rivalitet, från moderns sida. Detta varvat med skildringar som visar på motsatsen, mycket stark kärlek. Egentligen finns inte mycket i texten som tyder på att modern på något sätt hindrat dotterns försök till individuation, snarast tvärtom.
Jag läser dock inte för att försöka hitta vem som har rätt eller fel av de två. Jag läser texten som litteratur, och vill bedöma den därefter. Mannheimers stoff är mångordigt, men egentligen ganska tunt. Kanske cirklandet runt minnena är ett sätt att visa hur man kan fiktionalisera en uppväxt, och försöka göra konstnärlig litteratur av den. Minnena som råvara för en tankeprocess, helt enkelt. Ramberättelsen med tågresan ger en tydlig form åt texten, och man får närmandet till modern visualiserat för varje nytt tågstopp. De prosaiska namnen på orterna förtar dock en del av den intensitet Mannheimer vill få fram. Stockholm-Södertälje-Flen-Katrineholm-Hallsberg – och några till innan slutdestinationen Göteborg, lika sövande tråkigt som en tågresa kan vara.
Stilistiskt ligger Mannheimer ofta nära kortprosan, och ibland lyriken, med sina frekventa satsradningar, (alldeles för många i mitt tycke) och inskjutna associativa satser. Däremellan kontrasterar det mer berättande språket ganska markant mot de mer konstnärliga uttrycken. Ingetdera uttrycken är riktigt, riktigt lyckade, och det är bara på några få ställen i texten som det känns som om Mannheimer verkligen nått fram till sin vision, eller den känsla hon vill förmedla. I de stunderna påminns jag om Clarice Lispector och ”Passionen enligt G.H”. Även det mest vardagliga eller konkreta i tillvaron kan vara en ingång till ett bråddjup, som man inte vet om man ska komma över eller ej.
Minnena i ”Urskilja oss” handlar även om andra släktingar, bland annat fadern och farmodern. Skrivsättet blir ofta rent biografiskt och redovisande, och man undrar ibland varför just det där minnet är med i boken. Svaret kanske är för att det GÅR att minnas. För författaren gäller det då också att gestalta texten nog intressant för att även läsaren ska tycka att det är intressant, och dit är det en bit kvar på tågresan för Mannheimer.