Bland ballonger och glada barn får vi denna premiärdag på Luleå barn- och ungdomsfestival också möta en säregen och fryntlig dockteater från Murmansk i det nordliga Ryssland.
När jag tänker dockteater ser jag slentrianmässigt en låda framför mig med vuxna som gömt sig bakom ett draperi. Ut kommer sedan handstyrda dockor i form av ilskna poliser med batong som jagar skrikande bovar klädda i randigt.
Men det här är någonting helt annat formmässigt. Pjäsen inleds med enbart dockspelarna på scen. Det blir alltså vanlig teater, så att säga. Gullig och rolig sådan. Senare introduceras dockorna utan varken skynken eller batonger. Skådespelarna står helt enkelt och håller i djuren fullt synliga, men ändå på något märkligt vis tonas aktören bort bakom rävar, gåsungar och igelkottar. Eller snarare kan man säga att de mänskliga gestalterna pulserar ut och in i spelet på ett mycket märkligt och smidigt vis.
Formen lurar mig alltså med denna obefläckade och gåtfulla grundillusion. Det blir som ett makalöst trolleritrick.
Historien är simpel och sorgfri, gladlynt och väldigt energirik. Flickan Alionka har en busig gåsunge som rövas bort av räven. Så med hjälp av publiken och en igelkott lyckas hon söka upp räven, lura honom och återvinna sin borttappade vän.
Mycket är sympatiskt i det lilla dramat. Barnets logik. Barnets temperament. Barnets självklarhet. Spelstilen. Det lättsamma humöret.
Därtill måste man betänka att det hela spelas på svenska! Den ryska ensemblen har alltså bemödat sig med att översätta texten och träna in den på detta lilla och obetydliga språk från mitten av Skandinavien. Därtill, säger ryktet, så kan skådespelarna göra Gåsungen lika obehindrat på finska och norska. Och på ryska förstås, då detta är en klassisk rysk saga skriven av Nina Gernet 1936.