Sorgens diktatur är ett uttryck som kommer från författaren Stig Dagerman. Med det menas hur en sorglig händelse i ett visst land eller i en viss kultur, via medias hårda fokusering och maktpersoners uttalanden, förväntas intressera allmogen som sen på egen hand frivilligt följer skeendet och därmed indirekt kollektivt bedyrar sin förståelse och sin medkänsla över det hemska som hänt eller är på väg att hända. Ett påbud om sorg med andra ord.
Tanken på Dagermans uttryck dök upp i samband med rapporteringen om Sandy. En orkan som torde vara bland den mest medialt bevakade på den här sidan millennieskiftet. I alla fall när den närmade sig USA:s östkust och därmed kunde drabba "vår stad" New York med omnejd.
Jag vet inte hur många nyhetssändningar som toppades av Sandy. Oh, hur ska det gå, ska allt läggas under vatten...bla bla, osv. Visst drogs jag också med.
Men Sandy hade redan drabbat människor. Människor med annan hudfärg, språk och kultur. Människor i Karibien; i Kuba, Haiti och Dominikanska republiken. Medan Sandy var på väg mot världens rikaste land, hade framför allt fattiga människor i nämnda länder tappat över 70 nära och kära och fått hem och egendom förstörda av ofantliga mått. Av deras sorg och våndor blev det notiser, i bästa fall. Då kom inget indirekt påbud om sorg och medkänsla. Varför?
I botten tror jag det handlar om att människor delas in i A och B-klasser. En sorts rasism alltså, där den vite anglosaxiske (mannen) står överst. När de i A-klassen drabbas ska vi sörja. När "de andra", i B-klassen drabbas, kan ju den som är intresserad följa utvecklingen, typ. Visst är det hemskt, men...är ett uttryck som är släkt med "jag är inte rasist, men".
Det var 1950-tal när Dagerman skrev om Sorgens diktatur, apropå medias hysteriska rapportering om 92-åriga Gustav V:s död. Dagerman, inte minst dagsedlarna, borde ingå i en svensk kanon. Att gissla makt, enögdhet och eurocentrism kan bara vara till gagn för nationens hälsa.