S-ö-n-d-a-g-e-n släpade sig fram. Den heliga vilodagen skulle helgas. På sin höjd fick man närmast i smyg steka en höna och servera den med currysås och ris. Man hade gott om tid att sortera sina bokmärken, läsa en bok eller ha tråkigt i största allmänhet. Farsan hann göra sina anteckningar i väderdagboken och kanske göra en insändare över den allmänna oförmågan hos Socialdemokraterna att förbättra arbetarnas villkor. Morsan gjorde apelsinfromage.
Att helga vilodagen är idag ett så glömt begrepp att det ter sig närmast löjligt att vi som växte upp på 60-talet varken spelade kort eller ställde till med syskonbråk på söndagen. Om det behövdes ved till till Albin-pannan, så drog man in den på lördagen. I samma veva tvättade man de kroppsdelar som eventuellt behövde en uppfräschning. Utan att slösa på varmvatten.
Någon kyrklig anknytning fanns inte, snarast rådde en ateistisk, anti-kyrklig stämning i arbetarhemmet. Men söndagen, den var helig. Det rådde och råder kanske ännu idag en överensstämmelse mellan det religiösa påbudet om vilodagen, och arbetarens behov av veckovila.
Men finns det någon idag som i sitt arbetsliv avdelar en HEL dag till återhämtning och vila? Nej, jag tror inte det. Det ska städas, tvättas, tränas, träffa vänner och bekanta, shoppa, banta, komma ikapp med favorit-tv-serien, hänga på sociala medier, bruncha och fruncha, återvinna förpackningar, och givetvis köra ett yogapass - för att tagga ner.
Påbudet om vilodagen, i sin bibliska förpackning, är så smart och så anpassat till människans behov, och samtidigt så marginaliserat i vår moderna tillvaro. Men även om den fysiska insatsen under arbetsveckan inte är lika stor som i arbetarklassleden för några årtionden sedan, så behövs ändå den mentala återhämtningen. Söndagen är inte avstampet för den nya veckan, utan vilan efter den som varit. Stäng av tv:n, datorn, telefonen. Ge fan i allt. Utom att helga vilodagen. Tids nog kommer måndagen.