Evert Taube, den svenska sommarens nationalskald... hör namnet Taube och man ser en poet med blomsterkrans, på en ö i Stockholms skärgård i gnistrande solsken, gärna med en snaps i handen, i Bellmans fotspår.
"Svenskheten" och den glädjefyllda sommarkänslan i varumärket Taube är den bit av honom som framförallt plockats upp av svensk tradition, både folklig och medial. Hör Sjösalavals eller Här Rose-Marie, syns blåa Nämndöfjärden, och känn hur hjärtat färgas blågult och sommargrönt.
En grundligare läsning av Taubes diktning visar att han hade fler strängar på sin lyra än att lukta på blommorna. Hans sjömansdiktning, såväl som hans sånger om Syd-Amerika visar upp hans episka och berättande sida, där dramaturgin i sångerna är ytterst väl beräknad. Poängen är ofta att någon klarar sig undan livsfara, med minsta möjliga marginal, som t ex i Eldarevalsen, där berättarjaget nätt och jämnt undgår att bli kokad levande i fartygets ångpanna.
I Taubes diktning stryker döden omkring som en ganska raljant figur, men just överdrifterna och groteskerna Taube använder som stilgrepp, tyder på en mycket stark relation till döden och näraliggande teman som våld, aggression, och naturens egna, nyckfulla krafter. I Taubes sjömansdiktning är det ofta andra människor som representerar hotet, som i exemplet ovan, eller i Balladen om Ernst Georg Johansson, där klimax i sången är att Johansson knivhuggs till döds. Men döden som tema kommer fram allra starkast i skildringarna av fartyg som hotas av undergång i stormar och orkaner. I Möte i monsunen klarar sig fartyget nätt och jämnt genom en cyklon, i Karl Alfred, Fritiof Andersson och jag hotar fartyget att gå under på grund av en svekfull kapten. Den raljerande, humoristiska tonen finns där dock, oavsett vilka katastrofer som målas upp. Till den lättsamma gestaltningen bidrar förstås också Taubes egna tonsättningar. Möte i monsunen använder skillingtryckets slagkraft på ett sätt som faktiskt liknar Lincolnvisans.
På det sättet ikläder sig Taube en berättarroll, som är distinkt från poeten själv. Men i hans diktning finns ett stort undantag från det uttrycket, och det är i Balladen om Briggen Blue Bird av Hull. Även i denna sång blandar Taube friskt mellan verkligt och fiktivt material, men tonarten är bokstavligen en annan. Så fort första tonen slås an, uppstår en verklighetstrogen känsla: så här måste det kännas - på riktigt- när man står på ett fartyg som håller på att sjunka i en storm. Den där känslan som alla filmer om Titanic vill åstadkomma, den får Taube fram redan i inledningen:
Det var "Blue Bird" av Hull, det var "Blue Bird", en brigg,
som med sviktade stumpar stod på
över soten i snöstorm med nedisad rigg
själva julafton sjuttiotvå
Surra svensken till rors!
Han kan dreja en spak,
ropar skepparn. All right, boys, lös av!
Och Karl Stranne från Smögen
blev surrad till rors
på "Blue Bird" som var dömd att bli vrak.
Den dokumentära känslan står här i skarp kontrast till det raljerande som Taube oftast använder för att skildra döden. Även om man skruvar om tonarten i balladen, så blir den aldrig något man drar på munnen åt. Taube kan skoja om döden, men när han inte gör det, så tycker jag mig uppfatta mer av hans djupare känslor för havet, och för sjömanslivet.
Jag såg Taube på Gröna Lund i början av 70-talet, men några sjömansdikter fanns inte med på repertoaren. Efter en bukett sommarvisor som avsjöngs utan större engagemang, avslutade han med Stockholmsserenad, och då först lyste nationalskalden upp. Kanske Evert Taube själv kände sig lite grann som gisslan i sin egen diktning: man rår ju inte över vad i ens produktion som blir populärt. Det är inte allt i Evert Taubes diktning som lämpar sig för allsång på Skansen.