Att läsa Gerda Antti är som att få små, små nålar instuckna i sig under läsningen, som vart och ett inte känns så mycket, men som efter en hel roman får en att känna sig som en nåldyna; pilarna träffar och det är en mängdeffekt som uppstår.
Adamsons är till persongestaltningen sig väldigt lik. Huvudpersonen/berättaren är luttrad, minst sagt, och delar med sig av sina erfarenheter. Här handlar det om Nora som på sin ålders höst blivit instoppad på ett äldreboende. Till stilen känner man också igen Antti rakt igenom. Man får direkthet, ärlighet och noll huttlande med konventioner.
I sin nya roman har dock Gerda Antti förnyat sin berättarform rejält, och skriver i en slags sammanhängande kortprosa, som ska gestalta Noras skiftande tankar och känslolägen.
Detta fungerar mycket bra, och man kommer Anttis karaktär närmare än man kanske någonsin gjort i hennes övriga författarskap. Noras kropp är skröplig, men hennes tankeverksamhet är det inget fel på. Hennes analyser av de närstående och av det samtida samhället skulle nog Janne Josefsson avundas henne.
Det existentiellt färgade tonläge som Antti målar fram i Adamsons har dock sin största förtjänst i den jordnära skildringen av ett liv mycket nära döden. Ett medvetande vandrar fram och tillbaka, mellan här och nu, där och då, mellan det som varit och det som inte kommer att komma.
På slutet citerar Nora Dan Anderssons Jungman Janson, "döden står och lurar bakom trasiga korallet, han är hårdhänt men hederlig, så sjung hej och hå". Med just den attityden möter Nora både livet och döden, och på ett mycket konstnärligt sätt så slutar Adamsons inte med en punkt, utan med en oavslutad mening, som om Nora upphör att finnas till mitt i en tanke.
Det är genialiskt gjort.