"Som solist måste man trivas i ensamheten"
Hon har gjort konsertframträdanden med legender som Red Mitchell, Michelle LeGrand, Toots Thielemans och skrivit texter för Pat Metheney. NSD träffade Deborah Brown och fick ett samtal om allt från musiken till ensamheten på turnéerna.
Foto:
Varför hon nödvändigtvis ville till Sverige och spela?
"Vet inte" blir det något oprecisa svaret.
Men när vi sitter och pratar i lobbyn på hennes hotell i Luleå är det tydligt att hon har en stor respekt för svenska och europeiska musiker. Kanske för att hon bodde och arbetade i Holland mellan 1985 och 1995.
- Jag arbetade på konservatoriet i Bryssel, men nu är jag tillbaka i men hemstad Kansas city och bor i min farmors hus. Det är en riktig jazzstad. Charlie Parker och Pat Metheny är ju därifrån, säger Deborah Brown.
Den senare har hon haft förmånen att arbeta med och skriva texter för i, exempelvis, den fantastiska Always and forever.
- Jag vill ha musik med struktur och stark melodi. Och när jag skriver vill jag att texten ska handla om livet. Och om kärlek om det går - för kärlek är svaret, säger hon och skrattar.
Hon menar att det finns fantastiskt många bra kompositörer som hon gärna skriver för och de måste inte nödvändigtvis vara så kända. Det viktiga är att det är en bra melodi som hon känner att hon kan skapa en trovärdig text till.
- Det finns så många bra svenska och europeiska musiker och kompositörer, så jag kan inte lyfta fram alla, säger hon, men nämner ändå namn som Daniel Tilling och Mikael Råberg.
Samtalet driver snart iväg, hamnar på lite stickspår och passerar det amerikanska valet innan det för en stund landar i villkoren för jazzmusiker i olika delar av världen.
- I USA har jazzen inte samma starka statliga stöd som i Europa. Och de trygghetssystem som finns för musiker här är fantastiska. I USA måste vi gifta oss rikt för att få någon att betala vår socialförsäkring, säger hon och skrattar.
Brown ger ett närmast eftertänksamt intryck. Hon är ödmjuk men ändå bestämd i sina åsikter när vi pratar och ibland dröjer hon på svaret. Väger orden och svarar genomtänkt, inte minst när det gäller frågor om livet som solist och dess baksidor, utanför rampljuset.
- Vad jag gör är ensamt och man får tid att tänka mycket. Som solist måste man vara bekväm med det och trivas i ensamheten när man reser. Uppskattar man inte det och känner sig osäker blir det jobbigt. Men ofta lär man sig något när man reser. På den här resan har jag insett att hösten är en vacker tid att resa och vilken gåva den här planeten är. Och som resande musiker är det en förmån att få se det. Det är kanske en "no-brainer", men det var verkligen något jag tänkte på under resan hit, säger hon.
Resandet har tagit henne över hela världen. Hon har hunnit uppträda i över 50 länder och lite otippat i Sovjetunionen under 80-talet där hon framträdde med Oleg Lundström Moscow Big Band som var världens äldsta jazzorkester enligt Guinness rekordbok. Bandet skapades samtidigt med att Benny Goodmans swing slog igenom. Svenskättlingen Lundström befann sig i kinesiska Harbin där han bildade ett niomannaband som med tiden växte till ett storband och blev ett ballroom för hela kommunismen - även om kommunistledarna inte var alltför förtjusta i dem.
Och jazzen har överlevt murens fall och de postkommunistiska kriserna i Ryssland.
- Det är en cool jazzscen där. Landet har ju förändrats otroligt mycket sedan jag började resa i Ryssland. På 80-talet var det brödköer och nu finns det allt att köpa, bara man har pengar. Och ryssarna är väldigt öppna för olika typer av musik. De kan gå på en klassisk konsert, fortsätta till jazzklubben och avsluta på disco innan natten är slut, säger Brown och skrattar.
Men trots att hon fortfarande reser mycket försöker hon göra det med måtta.
- Det finns musiker som vill ligga ute långa perioder, men jag vill helst vara hemma hos min man ett tag. Jag saknar honom så jag försöker åka var sjätte vecka och begränsar min tid på resandet fot. Men jag kommer att fortsätta med turnéerna så länge telefonen fortsätter att ringa, säger hon och skrattar.
Det var också så det gick till när hon fick kontakt med Norrbotten Big Band; telefonen ringde.
- De hörde av sig och frågade och timingen var rätt. Jag ville vara i Sverige eftersom min vän Ronnie Gardiner skulle ha en fest på Nalen och då passade det att komma hit. Och jag lovar, det kommer att bli en lång och bra show på fredag kväll.
Så jobbar vi med nyheter