Egentligen borde en betydligt yngre recensent tagit sig an Stoltz ungdomsroman, Du föll och jag för dig, för att få en korrekt avstämning av de känslomässiga gestaltningarna. För det handlar om tonårskärlek, och den uppfattas olika beroende på vilket åldersperspektiv man har på den. Min första association är i alla fall Roy Anderssons " En kärlekshistoria'', en film jag aldrig glömmer, på grund av sin kombination av naivitet och intensitet. Och visst är det så att kärleken är evig.
I denna romans fall problematiseras kärleken av att kontrahenterna kommer från olika läger. Det handlar inte om "uppe" eller "nere" på samhällsstegen, som i Romeo och Julia, även om den förlagan givetvis ligger nära till hands. Nej, det handlar om att ha olika uppväxt, olika värderingar, olika prioriteringar. Att vara prästdotter är som att ha ett staket runt sig; att vara den "struliga hockeykillen" är då den som har ett val. Ska han försöka sig på att forcera de sociala stängslen, och är det värt det.
Kärlekshistorien med Jakob, "den struliga hockeykillen", kommunicerar med huvudpersonen Fridas egna relationer, som med Linn. Linn är dessutom en informatör i historien, i och med hennes relation med en vän till Jakob.
Men mer komplicerat än så blir det inte. Fridas väg till Jacob går inte via några större komplikationer, utan handlar mest om en inre monolog, där Frida ska övertyga sig själv om att det är möjligt.
Om man tar bort grundkonflikten i att huvudpersonen och den älskade kommer från två lika sociala läger, så finns en kärlekshistoria kvar, som inte sticker ut särskilt mycket.
Därmed är vi tillbaka vid denna anmälans utgångspunkt, nämligen ålder. En ungdom som läser detta, hur mycket bryr man sig om vad som skiljer mellan en prästdotter och en vanlig kille? Den i min generation förstår poängen om "prästdotter", men ändå tar det inte särskilt hårt på mig. Jakob är ju inte precis någon satanist, även om han gör vissa ungdomliga experiment med sprit och droger.
Hur det går? Stoltz är inte lika dramatisk som Shakespeare. Å andra sidan hade ju inte Shakespeare möjligheten att låta kontrahenterna skicka sms till varandra. Och där kommer nog alla att känna igen sig.