Finländaren Johan Bargums kortroman Seglats i september liknar en pjäs, ja boken kunde vara en radio som står på i bakgrunden, så kan det kännas; man tycker sig mer lyssna än läsa.
Det är Olofs röst vi hör och han berättar om segling och båtfärder innan han oväntat frågar om inte kommissarien vill ha en kopp kaffe. Då förstår vi att berättaren egentligen blir förhörd - även om polisens frågor inte finns med.
Det var Harald som ringde och frågade om vi inte kunde göra en seglats ihop, meddelar Olof. Han och Harald känner inte varandra men Olof övertog en gång Haralds fru, Elin. Nu är hon död sedan ett år i en trafikolycka som hon kanske orsakade själv. Och Harald själv är dödssjuk, det borde alltså, tänker sig Olof, vara dags för någon sorts uppgörelse. Väl ombord upptäcker han också att Harald har en pistol med sig.
Avsnitten är korta eller mycket korta och Olof kryssar runt, han gör en rad spridda och splittrade nedslag i det förflutna, som om han bara kunde ta sig fram på en rad stickspår.
Ett triangeldrama alltså. Men Harald har försvunnit på den ö där de sökt natthamn. I hans ryggsäck hittar polisen ett brev. Av skäl som jag inte riktigt begriper är det samma stil i brevet som i Olofs monolog - både vackert och avklarnat, en sorts september också i språket. Men innehållet i brevet avviker på en del punkter från Olofs version.
Vi blir osäkra om vad som egentligen hände. Mördades Harald? Eller tog han sitt liv - på ett sådant sätt att Olof ska verka skyldig? Eller inträffade en olycka? När vi stiger ut ur historien är Haralds kropp ännu inte återfunnen.
Beskrivningen av seglatsen är hyperrealistisk, till brädden fylld av sjöburna detaljer och segeltermer. Men i övrigt är det hela mycket lakoniskt. Det är som om orden uttalades i en sittbrunn och fördes bort av vindar och vågor.