Silja och Sonntag berättar om sin mamma Eleonore. De sitter i var sin rymdraket och minns henne samtidigt som de samlar in data om planeter.
Eleonore är ett obegripligt begåvat barn, växer kvickt upp, blir kvinna, "brösten slog ut enkelt liksom höfterna", som solfjädrar, och parkeras sedan medan Silja och Sonntag byter ett par ord i sina raketer. Texten innehåller en mängd sådana skiften.
Stilen är fjäderlätt, lekfull, lyrisk, mycket sinnlig. Ändå är det mer episkt än sönderbrutet. Om handling i de flesta böcker mer liknar en ledstång i en trappa rör sig Lindes bok fjärilslikt, svävande och oförutsägbart, i sin egen bana. Inte alltid tar texten vägen genom min skalle, den kan försvinna in i kroppen eller bara rinna bara förbi. Likväl finns det gott om starka formuleringar, tankar att stanna till inför.
Eleonore lämnar tidigt sin tyska hembygd och flyttar till England för studier i matematik. Hon möter sina barns far som är naturläkare. Den geniala Eleonore har tusen gåvor men verkar samtidigt lätt autistisk. På en konferens håller hon ett lysande seminarium och ligger sedan "ilsket" med tidens ledande matematiker.
Linde verkar inte ha läst på särskilt mycket, varken om rymden eller matematiken, och det gör historien lättare, mer transparent. Hon undviker i varje fall all teknikfixering - på samma sätt som hon undviker vanlig berättarlogik.
Eleonore flyttar ihop med den berömde matematikern men det spricker ganska snart. Då bryter hon upp och slår sig ner med barnen i ett gammalt stationshus där hon börjar skriva på ett vetenskapligt verk, delvis på flickornas bekostnad. Samtidigt skiftar Linde fokus och nästan i förbigående, som när man drar ut fel låda i en byrå, blir berättelsen i stället en fin barndomsskildring.