Tonen i Om månen alls syntes, Naderehvandis debutdiktsamling, är klanglös, medvetet rytmfattig, nästan raspig, som om någon talar under stark press, eller under starkt känslotryck. Stoffet i dikterna förefaller framförallt självbiografiskt, och hämtar sina teman från familje- och kärleksrelationer.
Effekten av den hårt tyglade berättarrösten känns som att tjuvlyssna till något privat, genom ett halvöppet fönster eller ett telefonsamtal. Samtidigt är diktjaget mycket medvetet om att budskapet når en publik utanför textobjektens räckvidd.
/Är du här nu,/ så att jag kan återberätta?/Har du kommit först?/"först nu/som den förste/redan för sent/och först därefter först/
Dikternas "handling" utspelar sig framförallt i förfluten tid, blickar tillbaka och reflekterar. Melankolin är lite avslagen, på väg att klinga av, som om dikterna skrivs i sista ögonblicket innan minnet stelnar. Dikterna lider därför en viss brist på intensitet, man får titta på samma sida i fotoalbumet hela tiden, känns det som. Någon syntes eller annat genombrott kommer aldrig, som en film utan upplösning på slutet. Självklart är det inget krav på dikt att ha det, men den prosaliknande form Naderehvandi valt, har det redan inbyggt i sig, och när det inte finns känns det som en brist.
Många av dikterna känns som om de vore alltför hårt tvättade, som en ulltröja körd på 60 grader. En trång kostym, med andra ord. Dikterna blir mer livfulla när de breder ut sig mer, och jag får känslan av att det är en mer episk, handfast form som skulle passa stoffet bättre.
/de sa att du aldrig gick fram till huset,/att du måste ha vänt om/det borde kanske inte förvåna någon/du hade ju bara kommit för att hur det såg ut utanför, utanpå/innanför pågick en fest,/du hade säkert varit välkommen/de såg dig stå därute/trodde att du skulle komma in/att du bara skulle röka klart/men sen var du/försvunnen/