Att läsa NSD är som att förflytta sig i tid och rum. Man hamnar lite oväntat på kommunisttidningen Neues Deutschland i Östtyskland på sjuttiotalet eller på Aftonbladet, ungefär samtidigt, när tidningen fungerade som husbondens röst för LO-ledningen. Men låt mig utveckla detta med Neues Deutschland lite.
NSD är, tyvärr också på nyhetsplats, en partitidning. Fel av mig, NSD är partiorgan för sossarna i Norrbotten. De socialdemokrater, som för resten, aldrig skulle kalla sig sossar, som ju partiledaren gör rätt så obesvärat.
Jag kan ha viss förståelse för, och till och med stå ut med, att ledarsidan är partitrogen och betraktar varje samhällsföreteelse och varje samhällsfråga genom rödtonade glasögon. Men för Olov Abrahamssons och hans medarbetares skull önskar jag att de någon gång skulle försöka med nya perspektiv. Det kanske skulle vara utvecklande. Men jag vet att det inte blir så, och får nöja mig med de okritiska intervjuerna med partiombudsmän och LO-byråkrater. De har inget att säga, men säger rätt saker.
Jag har svårare med sosseriet i resten av tidningen. Det finns inte ett socialdemokratiskt partimöte som tidningen inte rapporterar ifrån. Det är en typ av journalistik som inte finns någon annan stans i Sverige och i Europa sedan Neues Deutschlands husbonde försvann 1989 och Aftonbladet fick en ny chefredaktör ungefär samtidigt.
Till det här kommer en allmän gnällighet över allt som bestämt i Fjollträsk eller Bryssel - försvinner Sven-Erik Bucht till Bryssel efter valet till EU-parlamentet är det värsta möjliga förräderi, enligt partiet och tidningen.
Den som läser NSD lite mer grundligt kan konstatera att tidningens världsbild innehåller fem tydliga fiender, till norrbottningarna: Högern, Alliansregeringen, människor i Fjollträsk, EU samt USA (när republikanerna har makten).
Vid sidan om ledarsidan är det här mest tydligt på kultursidan. Men där passeras något slags anständighetens gräns i förra veckan när krönikören Pelle Lindblom (bland mycket annat medlem av "rockbandet" Barrikad!) kopplar ihop regeringens försök att förändra välfärdspolitiken med de tyska nazisternas groteska ironi med inskriptionen Arbeit macht frei! i en krönika om alliansregeringens politik? Vad vill han ha sagt med det - menar han att det handlar om samma politik? Det är en grotesk parallell, inte minst som den relativiserar förintelsen och gör dess offer till en formulering i en rätt obegåvad krönika - i NSD!
Patrik Boström, kulturchefen på NSD, som rimligtvis måste ha läst krönikan i förväg har ingen åsikt, i vilket fall ingen han vill diskutera med mig.
Tidningens ansvarige utgivare, Lennart Håkansson, som också är tidningens VD, skulle sannolikt inte själv använda den här typen av liknelse eller parallell, men han tycker att krönikörer ska ha "...stor frihet".
Men är det bra det här, att vara Sveriges enda genuina partitidning, att kalla människor som inte är sossar för ett sammanbitet "...borgarna", att tala om högern i ett land som sedan tjugo år saknat ett högerparti och att koppla samman en reformering av en föråldrad och bankrutt välfärdspolitik med den allt för kända nazistiska formuleringen " Arbeit macht frei!" ? Är det verkligen så ni vill ha det, Patrik och Lennart.
Mikael Sekund, Entreprenör och samhällsdebattör, Fjollträsk
Svar till Mikael Sekund:
Mikael Sekund säger att jag inte velat diskutera publiceringen av Pelle Lindbloms krönika. Men allt Sekund gjort är att skicka en fråga per e-post om vad Pelle Lindblom syftar på i sin krönika förra veckan och jag tyckte att det var bättre att han förde en diskussion direkt med Lindblom.
Som man frågar får man svar.
Att Mikael Sekund har reagerat på Pelle Lindbloms krönika förra veckan kan jag ha förståelse för. Det är en provocerande referens Lindblom gör, men precis som Lennart Håkansson redan svarat Sekund ska krönikörer och debattörer ha stor frihet att uttrycka sina åsikter.