Som att ha varit där...
BOKEn vinter på IbizaLasse Söderbergellerströms
Denna tankegång infinner sig när jag läser En vinter på Ibiza, den tredje delen i Lasse Söderbergs Gemensamma nämnare, en svit självbiografiska essäböcker. Egentligen är det två inkarnationer av författaren vi möter här: dels den unge poeten Söderberg som besökte Ibiza 1956, och dels den åldrade författaren som ser tillbaka på sig själv som ung. Det är ingen smärtsam självuppgörelse, snarare en räcka lätt nostalgiska hågkomster från en ungdom och ett fascistiskt och provinsiellt Spanien som nu känns långt borta.
Faktiskt avundas jag den unge Söderberg, han verkar ha haft allt som en ung, lovande poet kan önska sig.
På 50-talet satt han, tillsammans med generationskamraterna Göran Palm, Petter Bergman och Tomas Tranströmer, i redaktionen för Utsikt, en unglitterär tidskrift som Bonniers satsat pengar på.
Den unge Söderberg befann sig alltså redan från början i de litterära händelsernas mitt. Han var, förstår man mellan raderna, en tämligen beläst, framgångsrik och självcentrerad yngling med tvärsäkra åsikter om det mesta. Jag är inte säker på att jag hade velat träffa honom.
Däremot hade jag gärna besökt det Ibiza där Söderberg vistades vintern 1956. Det var då en ganska isolerad del av Spanien, ännu obesudlad av turisthotell och alkoholstinna diskotek. De fåtaliga utlänningar, som med ångbåt tog sig till denna utpost i Europas utkant, var huvudsakligen unga intellektuella.
Utan att spendera allt för mycket pengar kunde de äta gott och hyra rum med havsutsikt. Tillvaron på konstnärernas och författarnas Ibiza tycks ha varit behaglig; en hel del av tiden spenderade man på öns fåtaliga men billiga barer.
Där kunde man (och kan säkert fortfarande) bland annat dricka Palo, en svart och stark lakritslikör. Söderberg och hans vänner verkar ha druckit åtskilliga glas av denna lokala specialitet.
Men 50-talets Ibiza verkar framför allt ha varit en mötesplats; i de trånga, brant sluttande gränderna mötte den unge Söderberg författare som Robert Jessup, William Morris och Charlie Orloff samt konstnärer som Moshe Barak och Harvey Cohen. De var unga, utlevande människor, hippieerans tidiga föregångare. I den spanska värmen drömde de om kommande, storslagna karriärer. Några lyckades, det stora flertalet har dock förblivit okända. Men just då, på Ibiza vintern 1956, verkar det mesta ha känts möjligt.
Söderberg skildrar sin ö med lätt och säker hand. De egna hågkomsterna och dikterna blandas med eleganta översättningar av diverse poeter - spanska och moriska - från Ibiza. De skildrar en svårtillgänglig, vacker ö som idag inte längre finns. Men i En vinter på Ibiza kan man, åtminstone för en stund, få känslan av att man faktiskt har varit där.
Så jobbar vi med nyheter