Solidariteten växer i katastrofer
BOKA Paradise Built In Hell Rebecca SolnitViking
Foto: Marco Dormino
Standarduppfattningen av hur människor uppträder under katastrofer är att de bara tänker på sig själva och låter andra klara sig så gott de kan. Hur felaktig en sådan åsikt är visar den amerikanska författaren Rebecca Solnit i A Paradise Built In Hell. När byggnader faller och landskap översvämmas brister också de vanor och värderingar som präglar vardagen. Uppfattningen att vi är programmerade som egoistiska robotar visar sig vara falsk.
Under katastrofer är det tvärtom så att hjälpsamhet, osjälviska uppoffringar och solidaritet växer lavinartat.
Bilden av att vi är egoister bör begravas under de hus som störtar samman när jorden bävar. Under katastrofer framträder människan i all sin glans.
Tsunamin i Indiska Oceanen 2004, orkaner på Kuba, vulkanutbrottet på Västmannaöarna 1973 skymtar förbi i Solnits bok. Men med undantag av jordbävningen i Mexico City i september 1985, så skriver Solnit främst om hur människor har uppträtt under katastrofer som har inträffat i USA.
Den äldsta händelsen som skildras i boken är jordbävningen 1906
i Solnits hemstad San Francisco. Det som hände då innehåller skrämmande likheter med det som inträffade när orkanen Katrina 99 år senare drabbade New Orleans.
Myndigheternas ryktesspridning om att det plundrades och våldtogs var avgörande för deras uppträdande.
I båda städerna förhindrade soldater och poliser det spontant organiserade hjälparbetet. I båda städerna gick soldater och poliser till angrepp mot människor som vägrade överlämna ansvaret för det lokalt organiserade hjälparbetet.
Medierna spred rykten om att människor uppträdde bestialiskt. Bilder av de få människor som plundrade affärer visades om och om igen. Långt från mediernas sökljus begav sig människor i tusentals båtar längs den amerikanska sydkusten till New Orleans för att hjälp de nödställda.
Men hur naturkatastrofer förvärras när mäktiga intressen träder in i handlingen blev tydligt i Arugam Bay på Sri Linkas kust som helt förstördes av tsunamin.
Innan den internationella hjälpen anlände hade det lilla samhället kommit så långt i återuppbyggnaden att det hade uppstått ett nära samarbete mellan folkgrupper som under många år befunnit sig på skilda sidor i det blodiga inbördeskriget. Om hur återuppbyggnaden raserades av myndigheter och utländska företag skildras av Naomi Klein
i Chockdoktrinen.
Katastroferna påminner oss om att vi rymmer en medmänsklighet som inte premieras i samhällen som fungerar "normalt." Mitt i katastrofernas helveten överträffar vi oss själva med självuppoffrande handlingar som innebär att vi kan se glimtar av ett samhälle som kunde vara ett paradis av gemenskap och solidaritet.
Men lycka och glädje växer inte bara mitt i den sorg och smärta som drabbar människor under naturkatastrofer. Studs Terkels bok om andra världskriget har den talande titeln Det goda kriget. I den vittnar amerikaner om glädjen och sammanhållning de upplevde under kriget.
När det är som värst visar människor hur de kan vara när vi är som bäst. Den glädje vi upplever när vi upptäcker att det är så har vi inget språk för.
Vi saknar ord, påpekar Solnit, för känslor av glädje som är inlindade i sorg och mod som växer ur rädsla.
Ord för att sammanfatta hur bra A Paradise Built In Hell är saknas inte. Bättre läsning för att få perspektiv på det som nu sker i Haiti finns inte.
Så jobbar vi med nyheter