Socknen har varit den administrativa enhet som organiserat Sverige och i dag tillhör socknarna våra äldsta kulturminnen, både språkligt och reellt. Ordet socken betyder söka i betydelsen att man sökt sig till samma kyrka.
På den svenska landsbygden har människor sedan medeltiden haft socknen som sin hembygd, men sockenbegreppets innehåll har under de senaste 150 åren tunnats ut och socknen har förlorat sin juridiska identitet.
Den historiska forskningen om de svenska socknarna är omfattande, skriver Martin Åberg och Christer Ahlberger i boken ”Den svenska socknen”. Det är något som inte förvånar författarna, med tanke på hur väl de fungerade som administrativa och politiska enheter under närmare 1 000 år.
Socknens viktigaste uppgift var att anställa klockare och präst, vårda kyrkans egendom samt bygga och underhålla kyrkan. Prästen var socknens självklare ledare och var den som höll i ordförandeklubban på sockenstämman, vilken var det beslutande organet. Han skulle också fungera som statsmaktens förlängda arm på lokalplanet och där förväntades han hålla noggrann uppsikt över sockenborna.
Under 1700- och 1800-talen fick också sockenstämman ansvar för hur fattigvården och folkundervisningen skulle organiseras och vilka hälsofrämjande åtgärder som borde vidtas. Efter 1862 delades socknarna upp i en borgerlig och en kyrklig kommundel. Nu var inte prästen den självklara ordföranden i sockenstämman.
1952 försvann de över 2 200 huvudsakliga sockenbaserade kommunerna på landsbygden som kommunala enheter och ersattes av 816 storkommuner och 1971 och 1974 skapades en enhetlig organisation som i dag omfattar 290 kommuner.
Kommunsammanslagningarna 1952 gjorde de sockenbaserade landskommunerna till historia, skriver Maria Björkroth i sitt kapitel ”Socken och hembygd”. Hon anser samtidigt att det ledde till många initiativ för att bevara kunskapen om socknarna och till att begreppet fortsatte att användas. Efter kommunreformen 1971-1974 menar hon att det framstod ännu mer betydelsefullt än någon kunnat ana. Numera är hembygdsföreningarna vår främsta historiebruksrörelse, enligt Björkroth. Det är de som förvaltar sina orters och socknars historia.
Artiklarna i boken ”Den svenska socknen” är mycket varierande. En del är breda och översiktliga, medan andra gör specifika nedslag i olika fallstudier. Här får man veta hur socknarna bildades och deras funktion under medeltiden. Man blir påmind om socknarnas starka betydelse inom svensk historia.
Även efter alla kommunreformer lever socknen vidare som identitetsskapande enhet, vilket visar på betydelsen av lokal identitet i en allt mer globaliserad värld. Vem vet i dag på rak arm vilken socken man tillhör? Svenska kyrkans församlingar har snart bara hälften av befolkningen som medlemmar och nu slås dessutom församlingarna ihop till större enheter, vilket försvårar för människor att veta vilken socken man tillhör.