Där satt han smått imponerande, smått övergiven, bakom sina mörka glasögon, iförd grå kostym och slips och med en terrier liggande i sitt knä. Detta var på sitt sätt ”spillrorna” av industrimannen Gustaf Dalén, slagen av blindhet efter en explosion hösten 1912 när man arbetade med acetylenbehållare för fyrar. Dalén hade nämligen byggt upp en del av svensk ”snilleindustri” på sin tid. Det gäller AGA, en verksamhet känd för sina fyrbelysningar. Han återkom till sitt företag, fick Nobelpriset i fysik samma höst och gick bort först 1937.
Den tekniska utvecklingen av fyrarna är en lång kavalkad av en grundläggande funktion, att för sjöfarandes räkning ge orientering och säkerhet från hamn till hamn. Det betyder att vi kan urskilja fyrar av skiftande ålder, från den klassiska fyren i Alexandria under antiken till exempelvis de som kallas för Heidenstamare.
Detta aktualiserar författaren Verner von Heidenstams far som var deras konstruktör under 1800-talet. Här kan vi påminna om Skags fyr, flyttad från Ångermanland till Jävre söder om Piteå, om Pite-Rönnskär strax söder om länsgränsen eller om Rödkallen och Malören längs Norrbottenskusten. Allt detta är ett historiskt arv som ingen riktigt vill ta ansvar för eftersom navigering numera kan ske genom modernare teknik. Av de cirka 150 tidigare bemannade svenska fyrplatserna återstår idag ungefär 25 som är intakta men som sagt inte bemannade. Den sista som förlorade sin personal var Holmögadd 2002-2003. I det sammanhanget får vi se Svenska Fyrsällskapets tillkomst 1996. Man kan också vända på resonemanget och säga att hade Dalén inte uppfunnit så mycket fyrutrustning i början av 1900-talet hade vi haft många fler bemannade fyrar och levande fyrplatser idag.
Mycket har fått plats i jubileumsboken: storhetstiden under 1900-talets förra del, de tekniska förändringarna inräknat fyrskeppen, likaså avfolkningen och Fyrsällskapets insatser. Boken är en vacker produkt där inte minst färgbilderna av Magnus Rietz känns lockande. Texterna har levererats av skilda medlemmar i Fyrsällskapets arbetsgrupp. Ömsom är det en orientering om fyrar och fyrväsende, naturligt nog. Ömsom finns en hel del om sällskapets tillkomst, ändamål och resultat under två årtionden och slutligen har vi inslag med mera intern föreningshistorik.
Detta är en skrift med riksgällande täckning och därför tillåter jag mig att uppmärksamma om man har nått en geografisk spridning. Sådär skulle mitt svar bli i det fallet. Glädjande är uppgiften att Pite-Rönnskärs stugägarförening år 2006 fick ”Årets vipp” för sin samlade insats att hålla sin fyrplats i skick. Och ordet ”vipp” uttolkas som ”Very Important Pharos Person” där priset består av en modell av en vippfyr. I full skala är det en träkonstruktion som liknar en brunnsflöjel där en korg med brinnande material kan hissas upp och bli synlig på längre avstånd. Allt detta avser en tid före elektricitet och acetylen.
Jubileumsboken behandlar också en påtaglig moderniseringsfas, där fasta bemannade fyrar ersattes av fyrskepp och senare kassunfyrar. Just övergången till kassuner krävde stora byggnadsarbeten på land innan sådana kolosser kunde bogseras ut till havs och gjutas fast på botten. I det fallet var Jävre-Sandholmen söder om Piteå en viktig plats, där under tiden 1957-1987 byggdes inte mindre än 27 stora utsjöfyrar. Detta är dock förbigånget i skriften.
Fyrarna lyser idag så att säga på övertid. De är kulturarv, de är nostalgi, de har fått en snygg förpackning som går långt utöver vad minnesböcker brukar prestera. Som nutida läsare kan du också få en inblick i den bistra verklighet som gällde för de män och deras familjer som skulle vara ett vakande öga mot havsranden.