Smittande energisk puls

Drygt 40 minuter efter utsatt tid äntrar bandmedlemmarna i Willy Clay Band scenen. Till publikens jubel måste man säga för de möts av applåder. Och öppnar tungt med en låt i sann Willy Clay Band-anda. Det är efterlängtat tempo med Fredrik Elenius tunga, dova slagverk i fonden som får hela salen att vibrera och det är ett energiskt och elegant samspel mellan Björn Petterssons bas/sång och Tony Björkenvalls sång/gitarr.
Av de varma applåder bandet bjuds på efter låten är det ett välkommet band som möter Luleåpubliken.
Kvällen började med att Ollie Olson, som producerat Willy Clay Bands senaste album Blue, agerar öppningsartist. Han inleder stämningsfullt med en akustisk ballad; Rai-ning in New York. Och fortsätter på samma akustiska bana i inte mindre än tre låtar till innan nästa artister presenteras; Tony Björkenvall, bekant som sångare i Willy Clay Band, och David Lindberg- Zacharias på keyboard.
En ballad/duett följer med Ollie Olson och Tony Björkenvall på sång och det hela förvandlas till en liten intim klubbspelning. Jag kan dock inte låta bli att tycka att låten vunnit mycket på att vara helakustisk och bli ackompanjerad av piano.
Men när det är dags för kvällens tredje gästartist/förband Anton Björkenvall som stämmer sin akustiska gitarr och framför ännu en ballad börjar jag undra lite; varför denna balladfrossa? Och var är bandet?

Så det är en aningen tacksam situation Willy Clay Band befinner sig i när de får scenen för sig själva. För på något vis är det just det här man har längtat efter. Deras version av svensk mylla-country. Det är smidigt, lätt tillbakalutat men otroligt samspelt, tajt och välspelat. Dessutom med en smittande energisk puls.
Bandet fortsätter med låten Stay Down från Blue och fortsätter med Hollow(?) som har just det sound som kännetecknar bandet. Med låten True Lies, också den från albumet Blue, får bandet ännu lite mer Norrbottenskredd när det avslöjas att Torneälven varit inspirationskällan.
Där briljerar framför allt Örjan Mäki med sitt gitarrspel och Björn Pettersson på sång. Men här hade framförandet vunnit på att vara något mer nyanserat där texten/sången hade kunnat lyftas mer och bandet vara mer återhållsamt.