Smedberg skildrar skickligt dagens arbetarklass
BOK Jag är inte den du serÅke SmedbergBonniers
Åke Smedberg.
Foto:
Men man tar ändå inte fel på tonen och sakkunskapen; Smedberg tillhör de stora moderna arbetarskildrarna - med alla de reservationer man sedan måste göra när det gäller denna gamla, väl sedan länge bortrationaliserade term.
Frank åtar sig motvilligt ett svartjobb (en problematik som har sin givna plats i moderna arbetarskildringar).
Det slutar med att han förlorar 25 000 och misshandlar sin svarte uppdragsgivare svårt. Den våldshandlingen utlöser sedan en rad personliga och andra ras i romanen.
Smedberg punktmarkerar sina figurer och vi kommer dem mycket nära. När Westling åker runt och försöker få jobb sitter vi med i bilen, vi är med vid frukostbordet när han blir utskälld av hustrun, kryper runt vid hans sida när han reparerar taket på dotterns stall osv.
Men vi stiger också in i hans inre, i den värld där Frank blir allt mer ensam och gång på gång plågas av en scen från barndomen när fadern föreslog att de två skulle gå i älven.
Personerna skildras alltså som genom lupp men förblir ändå i sista hand främlingar. De verkar ha en likartad bild av sig själva, att de är osynliga, att de bär på något bortvänt som de inte når. Å andra sidan skapar Smedberg en stark närhet till glesbygd och vardag.
Han har en stor realistisk arsenal - men så stark närvaro skapar man inte utan lyriska medel. Samtidigt är han återhållsam och precis och vet som Frank att det är lätt att skada ramverk och reglar när man bygger.
Då Frank tar sig an ett fuskbygge får man efter hand den tanken att människorna slarvat lika mycket när de skapat sina liv. De har också slagit ihop sina relationer och existenser på måfå, för provisoriskt.
Eller är jag för kritisk?
Kanske. Frank strävar väl på efter förmåga men får ingen riktning på sitt liv. Hustrun tar en älskare. Dottern lever med en knarkare. Tor älskar kanske sin son för mycket. Svartbyggaren seglar ohjälpligt ut i en förnedring som blir allt värre.
Det är en mörk bok, men Smedberg dömer ingen, han berättar inkännande och stramt om skuld, livsförluster, skam och svek. Inte minst handlar Jag är inte den du ser om de osedda, oälskade barnen. Samtidigt är det en spritbok; Smedberg vet mycket om den sprittagnes psykiska och sociala haverier.
Efter dryga femtio sidor snurrar boken ett halvt varv och vi får ta del av hustruns historia och tankar.
Det blir ytterligare tre sådana perspektivskiften. De skapar oväntad turbulens och vi ser mer; ljuset förskjuts samtidigt som läsaren rör sig framåt i berättelsen men också bakåt, via minnesbilder.
Så jobbar vi med nyheter