När Cecilia Hansson gått ut gymnasiet bestämmer hon sig för att åka till Wien för att arbeta som au pair och plugga tyska. Som i vilken kärlekshistoria som helst blir hon såklart förälskad i tyskläraren Walter. I relationen som inleds är Cecilia i underläge; dels på grund av de uppenbara maktordningarna ålder, kön och klass (Walter är tolv år äldre och doktorand i litteratur), dels på grund av den mer svårdefinierbara dimensionen språk (Walter rättar Cecilias grammatik, både i klassrummet och utanför, och de begränsade tyskkunskaperna hindrar Cecilia från att uttrycka vad hon vill).
”Au pair” utspelar sig i dåtid och nutid, i Wien, Luleå och Stockholm och gestaltar hur besatthet till en annan människa kan överleva både år och andra relationer. Slocknad kärlek inte är den enda förutsättningen för att komma över någon, utan det handlar främst om att vi måste känna oss färdiga, visar Cecilia Hansson. Hon beskriver smärtsamt och vackert såren från det förflutna, ångern över det som aldrig blev av och viljan att skriva om historien.
Men romanen rymmer också träffande beskrivningar av det titeln avslöjar: det obekväma i att bo och arbeta i en okänd familj och insikten att i alla hem gäller olika regler, uttalade eller inte. Träffande är också hur Hansson lyckas fånga sitt 19-åriga jag med det självförtroende som just bara 19-åringar har: Cecilia äger världen, tycker hon är lite bättre än vännerna och är hemligt stolt över att förstå Kafka.
Autofiktionen ligger i gränslandet mellan prosa och lyrik, vilket inte är konstigt med tanke på att Hansson är verksam både som poet och journalist. Yrken som är avgörande för Cecilias sätt att se på både sig själv och världen. När hon i medelåldern åker till Wien för att leta upp Walter gör hon det med samma självklarhet som när hon åkte dit för att göra ett reportage om konstens samhällsförändrande potential efter att Ryssland annekterat Krimhalvön. Den journalistiska nyfikenheten gäller också det egna livet och Hansson vill skriva om allt.
När Cecilia hittar Walter, såklart inte längre lika snygg, har jag hunnit bli nervös. Förmodligen för att läsningen fått mig att inse att klyschan ”man ångrar bara det man aldrig gjorde” verkligen är sann. Sällan är väl böcker så livsförändrande vi önskar att de vore, men jag vill i alla fall tro att ”Au pair” kommer att få mig att gå dit hjärtat pekar framöver.
Slutet är abrupt. Utan att avslöja för mycket kan Hanssons poäng sammanfattas i några diktrader från Karin Boye: det är vägen som är mödan värd. Parafraser och konnationer till andra dikter finns det för övrigt gott om. Karin Boyes inte minst. Bland annat i orden som gestaltar Cecilias kärlekslängtande kropp innan hon åker till Wien efter gymnasiet:
Våra kroppar: som knopparna hos Karin Boye.
På bristningsgränsen, orörda.
Sedan kom Walter och förändrade allt.