Smärtsam men viktig

Redan i den inledande meningen i Heide Krönleins självbiografi Flickan i Berlin slås tonen an.
"Se dig inte om, gå, bara gå rakt fram", skriver Krönlein och omedelbart infinner sig känslan att det här inte kommer att bli någon lätt läsning.
Den 83 sidor långa, eller korta om man så vill, berättelsen berör Krönleins tidiga uppväxt i efterkrigstidens Berlin. Det är en berättelse om den fulaste sidan av livet, om minnena av ett krig, om förödelse, om den totala hopplösheten. Och framför allt, om den utbredda rädslan där döden ständigt är närvarande.
I korta kapitel vävs berättelsen om den lilla flickan Heide fram, eller snarare, hur hon förhåller sig till livet omkring henne. Med sina egna minnen och upplevelser som fond lotsar Krönlein läsaren genom berättelsen som tar avstamp i de enklaste av förhållanden, i ett litet trädgårdsskjul dit den av kriget splittrade familjen tagit sin tillflykt. I samma trädgårdsskjul dör hennes nyfödda syster och hennes mor för en ständig kamp för deras överlevnad. I tillbakablickar finns även tiden i lägret där barnen och kvinnorna var oskyddade för övergrepp, från tiden i ett sargat Berlin där inga kvinnor går fria från soldaternas överlägsna makt att ta för sig, om svälten och årstidernas växlingar; iskalla vintrar och heta somrar.

För tiden går, trots allt och varje dag blir ännu en överlevnad. Och även om Krönleins berättelse är oerhört svart finns det korta stunder av värme och ömhet i berättelsen, som när hennes mor berättar sagor för henne och hennes yngre bror om kvällarna, eller när hennes mor äntligen kommer tillbaka till dem när mörkret sänkt sig efter ännu en jakt på värmande kol. Världen utanför får vänta och det ger även berättelsen lite andrum.
Stundvis är det oerhört smärtsamt att läsa Flickan i Berlin. Faktiskt så smärtsamt att jag ibland måste lägga ifrån mig boken och ta en paus. Krönleins prosa växlar mellan att vara kortfattad och nästan fragmentarisk, och rör sig stundvis in mot poesins landskap i strofer som "Döden finns i den gamla kvinnans ögon, hon som berövats allt, man, barn. Tiden är ett ingenting när minnet bleknar".
Det är en prosa som hela tiden ackompanjerar berättelsens brutala svärta, men som också ibland genom sitt korta anslag ger intryck av att bilda en välbehövlig distans till det smärtsamt självupplevda.
Heide Krönlein, som flyttade till Sverige vid nitton års ålder och bor i Vuollerim, har skrivit en oerhört stark berättelse över sin förlorade barndom och hur hon som vuxen lärt sig att hantera detta. Det gör ont att läsa men det är också en berättelse som ställer många frågor och som, helt enkelt i sin nakna öppenhet, är viktig att ta del av.

Smärtsam men viktig

BOKFlickan i BerlinHeide KrönleinBlack Island Books